Om förebilder

Idag grät jag, igen. Men på något sätt var det en bra gråt, något som visade att jag har vänner som jag litar starkt till.

Idag tackades de som avgick från RFSL Ungdoms förbundsstyrelse av. Och i denna skara av underbara personer fanns en människa som jag ser upp till och som har varit ett stort föredömme för mig igenom mina år med RFSL Ungdom. Han har betytt så mycket för mig att jag inte kan uttrycka det i ord. Bara nu när jag sitter och skriver om honom så rinner tårarna, för att han är en så underbar människa.

K och jag har haft en väldigt allvarlig... dust en gång i tiden. Den var så pass allvarlig att jag ville lämna förbundet för gott. Men jag valde att återvända till förbundet, efter lång betänketid, och jag var så rädd att min relation med K skulle vara spänd eller konstig på något sätt. Men om något blev den ännu bättre än tidigare.

Jag är lite... eller inte lite, jag är väldigt rädd. Nu måste jag och alla andra underbara människor i RFSL Ungdom fortsätta arbetet utan dig, K. Och jag vet inte om jag vågar ens försöka fylla de där skorna som du fyllde med pepp, kärlek och förtroende. För trots att jag inte sitter på den posten du fyllde så är det ett kollektivt ansvar vi har, men som du var en av de mest drivande i. Jag ser upp till dig, och du är en av mina största förebilder, och jag kommer sakna dig massor. Men jag hoppas och tror att vi inte har sett det sista av varandra.

Med massor av tårar i ögonen och kärlek till K och underbara RFSL Ungdom

// Eli

Varför ska det krävas?

Varför ska det krävas att någon ska begravas eller ta studenten för att vi ska ge rosor till dem?

Jag minns den där dagen. Jag satt på en gräsmatta någonstans i Säffle med en massa främmande människor kring mig och festade på några starkcider med mina nya klasskamrater, som jag inte kände speciellt väl än. Jag satt på en filt med cidern i hand och var lagom otrygg i den festande miljön. Efter några minuter kom någon och slog sig ner bredvid mig, och vi snackade. Det var ett samtal jag inte minns mycket av, men ett samtal som jag vet gav mig en viss trygghet i situationen.

Killen jag pratade med, som hade slagit sig ner bredvid mig, var kort, svarthårig, söt och hans ögon sken av livslust. Jag visste att jag ville ge honom någonting. En ros, kanske. Men eftersom samhällets regler ser ut som de gör så kände jag mig hindrad i den avsikten. Men eftersom vi var årsbarn så siktade jag in mig på studenten.

Kristoffer gick inte på samma skola som jag, men när vi båda gick i trean på gymnasiet flyttades hans program från skolan i Säffle till Karlbergsgymnasiet i Åmål, alltså samma skola som jag gick på. Vi hamnade också efter ett tag i en gemensam lektion, en lektion som gick ut mycket på att utmana fördomar om samhället, människor och annat. Lektioner som ofta gick ut på drama- och diskussionsövningar. Kristoffer visade ofta prov på insikter som jag inte ens hade nått då. Ännu en gång så ville jag verkligen att studenten skulle komma, så jag kunde få ge honom en ros.

Flera gånger kände jag av känslan att jag ville ge honom, och många andra i min omgivning uppskattning, men jag visste inte hur.

Studenten kom och gick och vi hängde rosor kring varandras halsar. Det var en händelse i mitt liv som jag inte skulle vilja byta mot någonting, någonsin. Känslan av att få visa mina vänner hur mycket de betydde för mig, känslan av att få visa Kristoffer hur mycket han var för mig. En känsla som för mig är helt obeskrivlig.

Idag gav jag Kristoffer en blomma igen. En blomma som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva ge honom. Idag stod jag vid hans kista och sa att jag saknar honom. Tårarna rann för första gången inför honom, och jag ville inget hellre än att få honom tillbaka. Vi som lever kvar får leva med vår sorg och saknad, men det är så svårt att fatta. Jag önskar så att jag hade visat min uppskattning till honom mer, fler gånger, alltid.

Varför får vi bara ge rosor till studenter och människor som ska begravas? Kan vi inte ge varandra rosor hela tiden? Varje människa som har någon eller några i sin närhet vill visa uppskattning, men samhällets regler låter oss inte göra det. Uppskattning i form av blommor, kramar, ord eller bara en klapp på ryggen. Jag vill ge alla den uppskattningen, hela tiden. För jag vill aldrig lämna en begravningsblomma på en väns kista igen.

I sorg, saknad och kärlek

// Eli

Vad händer?

Nu har det varit tyst ett tag till... Ledsen för det, men har inte riktigt funnit någon inspiration, och nu när jag återigen finner den så önskar jag nästan att den hållit sig borta.

Igår fick jag veta att en vän som låg mig kärt om hjärtat har valt att inte fortsätta sitt liv längre. En ung man som jag lärde känna när jag fortfarande gick på gymnasiet i Åmål. En kille som man direkt blev lite förälskad i vid första ögonkastet. Jag tror ni vet vilken känsla jag talar om. Inte just att jag blev kär i honom, men jag älskade honom enormt.

Vi gick inte på samma skola, jag och han, men vi knöt ändå an på något sätt. Vi träffades på en fest och började prata över några cider (för vi var för unga för att få tag på något bättre än så). Vi pratade hela natten, kändes det som, och jag såg så mycket av mig själv i honom.

Vi tappade kontakten efter studenten, när jag flyttade till Hjo. Jag saknade honom, men hade inga kontaktvägar att få tag på honom med. Men livet gick på. Vi levde utan varandra ett tag.

Jag flyttade till Arvika, och sedan vidare till Karlstad. Väl här så fick vi kontakt igen. Inte riktigt under de lyckligaste omständigheter, men jag var ändå glad att ha honom i mitt liv igen. Jag tog med honom till de ställen jag hängde på i Karlstad, och han var så nervös över att inte passa in. Men han passade in, som handen i den bästa handske. Och han blev ett ljust inslag i många andras liv, och fick en riktigt god vän i en av mina bekanta. Jag var glad...

Igår fick jag veta att en bit av mig dog. Jag klarar mig, det gör jag alltid. Men det är tungt att vara med om att en så glad, ljusspridande och härlig människa inte finns hos oss längre. Att aldrig få se hans leende igen, aldrig igen kunna prata om den där festen vi sågs på med honom, aldrig kunna hålla om honom... Det gör mig svag, ensam och ledsen. Glädjen över att han har funnit frid från den värld han inte klarade av är avlägsen, men det finns ett hopp om att våra själar är bundna till varandra, och att vi kommer att ses i nästa liv, och i nästa, och i nästa. Tills dess: Jag älskar dig, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Du är saknad och kommer så att förbli, men jag kommer att vandra med dig när min tid är slut här.

Med saknad och Sorg

Eli

Mycket, massor och mer.

Det är mycket jag vill skriva, men vet att jag inte borde. Och det finns ännu mer som jag borde skriva men som jag inte vill skriva. Så jag kommer inte skriva om något av varken det jag vill eller borde skriva, utan kommer i detta inlägg fokusera på helt världsliga och till synes värdelösa ting.

Mars månad. Det är något med den här månaden. Någonting riktigt dåligt. Jag kan nästan beskriva exakt varje dag i Mars månad 2011, för månaden i fråga har sett likadan ut varje år. April har några få skiljetecken, men inte många. Det är först i maj som det börjar hända grejer som är värda att lägga fokus på.

Men, det finns en stor skillnad i Mars månad 2010. Skillnaden börjar på P. Det är något jag kan finna trygghet i. Men trots denna trygghet så hämtade jag ut en dos på apoteket idag, vilket kändes riktigt sugigt, måste jag säga. Mars månad är medicinernas förlovade månad, kan man lugnt säga. Och inte nog med att det innefattar väldigt mycket skam för mig att jag lever på de mediciner jag lever på så äter de iväg på en ekonomi som jag inte riktigt har. Men det är inte det som är jobbigast. Det som är värst är att jag är svag, och att jag inte gillar att visa mig så svag och skamlig som jag gjorde i helgen, trots att det bara var för två personer. De ska inte behöva bära mina problem, vilka problem de än är. Det är så jag lever mitt liv och det är så jag är uppfostrad.

För att nu bli lite världslig, som jag lovade i början av inlägget. Jag tittade på Top Model idag. Lite besviken på den här säsongen, men det är jag alltid i första avsnittet. Men det som var intressant var, hör och häpna, reklampauserna. Ty, när det är reklam svappar jag mellan kanalerna. På 4:an så gick det samtidigt serien "Arn". Precis när jag svappade över till kanal 4 så var det (förmodligen) första gången Arn träffade Cecilia. Jag vill inte spoila någon handling för er, så jag ska inte göra det. Men de hade fått tag på en så vacker skådespelare till Cecilia! Hon verkligen sken. Och då tänker jag inte prata om Arn. Där kan vi snacka söt kille. Han hade också det här vackra över sig. En kvalité man hittar hos på tok för få killar nu för tiden. De flesta siktar på att vara snygga, sexiga eller söta. Men det är sällan de verkligen är vackra. Men där hade de hittat en som verkligen var det. Det är ett högt betyg.

Mer världsligt? Njae, tror inte det. Håller på att leta ny lägenhet och så, eftersom jag nu är tvungen att flytta. Varför undrar ni? Hmmm, tänker inte riktigt skriva det på bloggen. Vill släppa bomben för min familj först, då delar av den faktiskt läser min blogg. Skulle vara ytterst opassande om de fick veta det på nätet.

För övrigt vill jag säga att Borås och Göteborg är fyllda av guldkorn som jag inte vill förlora någonsin. Ni var underbara i helgen, och jag vet inte vad jag skulle gjort utan er i helgen. Massor med kärlek till er, om ni nu läser min blogg.

Och så är Amy MacDonald en Pseudogud. Tänkte bara säga det.

Den här gången blir det ingen kollektivkram. Har fått en ny princip kring kollektivkramar.

Och jag som trodde...

Och jag som trodde att jag var med i ett förbund och distrikt som var till för alla? Uppenbarligen hade man fel igen. Välkommen är man uppenbarligen icke om man inte trivs kring alkohol. Uppenbarligen kan man inte ha kul utan att inmundiga sådan, så uppenbarligen har jag inte kul förutom ca en eller två gånger per år... Intressant, jag tycker att jag har kul rätt så ofta. Men jag kanske hade fel, vem vet, ni är ju så mycket bättre än mig, så ni har säkert rätt. Jag har levt ett i allmänhet miserabelt liv utan någon som helst trevlig eller rolig situation, förutom när alkohol var inblandat, vilket kan räknas på handens 10 fingrar. Nåväl, tvingar ni mig till det så tvingar jag er till något annat. Kanske till att hitta en ersättare till mig? Vem vet, vem vet...

Så fan heller! Jag ämnar icke hänga med om det visar sig att alkohol ska medföras ELLER inmundigas under tiden. Eller, alkohol kan ju vara gott, men om det är så att fylla kommer att förekomma kan ni räkna bort mig ur samtliga lägen av föreningen. Jag älskar föreningen, men om den tar en sådan här vändning så tänker jag inte vara med längre.

Dagens mardröm

I natt drömde jag en mardröm som var en sån där dröm som man vaknade ur och inte riktigt visste om det hade hänt eller inte. De som var huvudpersoner i drömmen (förutom mig själv) var tvillingarna Daniel och Timmy Przybyla som jag gick i samma klass som under högstadiet, och som jag var rätt bra kamrat till under större delen av gymnasiet.

Vi var någonstans i Karlstad. Jag har för mig att det var Residenstorget. De stod på en båt som var på väg ner i en sluss. Båten var stor och vit, och jag satt på kanten av slussen och dinglade med benen medans jag och tvillingarna pratade om politik, har jag för mig.

Plötsligt, av någon anledning så lyckas jag tappa min plånbok i vattnet. "Asch" tänker jag, men blir inte speciellt förargad, då jag uppenbarligen inte hade något viktigt alls i den. Men Daniel däremot, han blir eld och lågor och bestämmer sig för att hoppa i vattnet och hämta min plånbok. Ytterst dum idé då man inte riktigt kan simma hur som helst i en sluss som håller på att tömmas.

Där kan man tro att drömmen är slut, och det var den första gången. Jag vaknade med ett ryck och ett skrämt andetag hemma hos Gustaf. Första gången kunde dock mitt medvetande uppenbarligen skilja på dröm och verklighet.

Nåväl, jag somnar om och drömmer samma sak igen, men vaknar inte när Daniel hoppar i slussen. Dock förflyttas jag och helt plötsligt så är vi på något sorts nyårsparty. Jag är där, några andra jag känner samt Timmy. Nyårsfirandet är inte riktigt så party som det borde vara, och undermedvetet så är jag medveten om varför. Det är första gången som vi firar nyår utan Daniel. Jag och Timmy mår inte det minsta bra (av förklarliga skäl), och vi tröstar varandra hela natten. Sen så byter vi lokal igen.

Det är typ 1 år efter och jag och Timmy är hos en avlägsen släkting till mig i Kanada (ja, jag har släkt där). Vi är ihop och Timmy sörjer fortfarande Daniel fruktansvärt mycket. Min kanadensiska släkting bestämmer sig för att flytta till Sverige av någon anledning, fråga mig inte varför. Hela detta kapitel av drömmen är väldigt suddigt.

Sista scenen är på ett fält någonstans i närheten av Åmål. Jag och Timmy går omkring och pratar mest. Av någon anledning så går vi väldigt långt bort från varandra. Ungefär 3-4 meters mellanrum. Men ju mer vi pratar desto närmre kommer vi varandra. Det sista vi pratar om är Daniel innan jag tar Timmy i handen och stannar honom. Jag är nervös och stammar något om att jag velat säga något länge och liknande, men får inget vettigt ur mig. Timmy ser ut som ett frågetecken.

Efter några minuters stammande utan att få något ordentligt sagt så går jag resolut ner på knä och trollar fram en liten svart box med en ring i och friar till honom... Det sista i denna scenen är att Timmy stammar något som låter jakande (men jag är inte säker) i typ 30 sekunder och sen svimmar.

Där vaknar jag och är fullständigt övertygad om att hela drömmen är sann. Klockan var då 05.40 och jag kunde inte somna om, eftersom jag var fullt övertygad om att Daniel var död. Jag grät en stund, vilket var skönt. Sen så började hjärnan nysta runt i drömmen och insåg att det var just det, en dröm.

Det är en konstig dröm. Jag har inte träffat Timmy och Daniel sen gymnasiet, i stort sett. I högstadiet var jag i och för sig förälskad i Daniel, men det är väldigt längesedan nu. Daniel hörde jag av senast under nyårsafton eller julafton, om jag inte minns fel. Timmy, däremot, var det längesedan jag hörde något från. Får kolla om de finns på ansiktsboken.


Nåväl, så kan en natt se ut för mig.

Puss & Kram, Väderkvarn!

Jag förstår inte.

Det finns mycket jag förstår. Och det finns mycket jag inte förstår. Jag förstår mig på politik, organisationsteori, HTML-programmering, pedagogik, musikteori, sångteknik, lättare notläsning, SJ:s konstiga marknadsföring och prissättning(vilket förvånar mig att jag gör), mänskligt beteende och en massa annat.

Jag förstår mig inte på den moderata politiken och dess syn på människovärde, fördomar, förutfattade meningar, kyrkans vridna syn på det mesta, tanken med frikyrkor, religioner i stort, planeringen av karlstads stadsbuss, det kapitalistiska samhället, kärnfysik och en massa annat.

Men det jag förstår mig på allra minst är mig själv. Varför mår jag så dåligt av den känsla som alla säger att man ska må så bra av. En känsla som en gång i tiden, under gymnasiet, kändes helt underbar, men som efter studenten bara har varit ett rent helvete. Under vissa tillfällen i livet lyckas man tränga undan den, men den kommer alltid tillbaka när man träffar människor som är underbara. Jag har träffat en underbar människa, igen. Och hela spiralen börjar igen. Den börjar högst upp, där jag befinner mig. Sedan går den i små, sakta fallande cirklar.

Man skulle kunna tänka sig att det är bra att spiralen cirklar sakta neråt, men nej då. När det går neråt så sakta som det gör för mig så märker man inte att man är på väg neråt förrän man är in da shit, så att säga. Och då har man inte orken att göra något åt det. Man vågar inget säga till honom för man är säker på ett nej, som alltid annars. Och man kan inte sluta älska honom, för han är så underbar, så fin, så vacker, så perfekt.

Så, någon som har något tips på tillvägagångssätt?

Kram!

Djupdykning

Japp, idag gjorde jag en emotionell djupdykning, rakt ner till helvetets sjunde insegel, skulle jag tro. Och det fanns inget bra skäl till det, och det skedde på mindre än 10 minuter...

Bipolär? Väldigt mycket, ja.

Ska knarka anti-depp nu, och hoppas att det hjälper. Vill verkligen inte sitta och storgrina när C kommer hem...

Men jag får rycka upp mig, för fan. Det brukar jag ju göra alltid annars.

Men jag är sjukt imponerad av att jag klarat mig så här långt... Men jag vill inte djupare ner än nu...

Maktlös

Jag känner mig så sjukt jävla maktlös.

.....

Jag vill inte att folk ska se mig så här svag... Vet inte hur mycket jag orkar umgås med folk när jag är ensam, men när jag väl umgås med folk så känns det bra... Iallafall ända tills folk ser igenom. Det spelar ingen roll vem det är, om det är någon helt okänd eller om det är någon av mina bästa vänner. Jag vill inte att de ska lida för att jag mår dåligt.

Men något som hjälper mot depression är ilska. Hur VÅGAR han! Hur VÅGAR han säga att jag skadar RFSL Ungdom Karlstad. Och hur vågar han påstå att sånt som jag inte vill inte blir av! Han är ung, det vet jag, men han ska inte komma och anklaga mig bara för att jag är emot ett förslag han har. Om du någonsin läser det här så ska du veta att jag föraktar dig över det mesta för tillfället. Jag föraktar dig till och med mer än mina klasskamrater på Hjo, och det vill inte säga lite. Och när jag föraktar folk gör jag det av hela mitt jag och hjärta. Och det finns både mycket av mig och mitt hjärta.

Men det är skönt att vara arg på något konkret. Alla mina oförklarliga känslor riktas om mot det här, och det känns skönt att ha ett skäl till föraktet igen, och att faktiskt känna det mot någon jag faktiskt aldrig riktigt har brytt mig om.

Dåliga nyheter

Igår fick jag veta att en av mina kompisar från gymnasiet, som jag uppskattar väldigt mycket, trots att vi inte setts på ett tag, har försökt ta livet av sig och legat på intensiven i två veckor.

Jag känner en oerhörd förståelse för honom, men jag fick också insikt i vad jag tvingar mina vänner att genomgå, och framförallt då C, B och G. Och det får mig knappast att känna mig som en bättre människa.

Hoppas att jag får komma och hälsa på honom i veckan. Längtar sjukt mycket efter honom.

Kram!

"Det finns inget värre..."

"... än fulla kvinnor?"

Nja, inte mycket, men några få saker finns det väl. Men shit vad hon triggade mig och mitt depp, hela tiden också! Sheisse!

Tackar alla gudar, djävlar, änglar och mindre demoner att C är här ikväll... Annars vet jag inte vad jag skulle göra.

Ser klart...

Idag ser jag mer klart på mina känslor än vad jag gjorde igår... Förstår mer av varför jag tänker och känner som jag gör. Visst, en hel del är fortfarande ouppklarat i mitt huvud, men den där ilskan som jag inte kunnat förklara har jag fått mer koll på. Och jag läste mitt inlägg från igår också... Och ja, jag är ett svin, om ni inte redan har märkt av det.

Det jag kände igår när jag skrev var något som jag kände inför mig själv, och sedan, omedvetet, projicerade ut på dig... Sjukt orättvist, och jag vet inte alls hur jag ska kunna få din förlåtelse, om det nu är möjligt. Och som vi konstaterade igår, både du och jag, så är jag sjuk... Men det är, som vi också sa, en klen tröst.

Upp och ner...

Det sägs att livet går upp och ner, och att det är nödvändigt. Detta fenomen håller jag i mångt och mycket med om, men det känns för tillfället som att jag får lite mer än min beskärda del av ner...

Och som ett brev på posten så kommer tvivlet, tvivlet på att mina vänner egentligen bryr sig, tvivlet på mina gärningar, tvivlet på att jag duger. Och när jag väl, på något outgrundligt vis kommer fram till att folk faktiskt inte bryr sig så visar alla den direkta motsatsen. Och jag älskar er för det. Men när jag får höra och veta hur mycket ni bryr er så gör det så ont. Det gör så ont att i mina tankar redan ha svikit de tre personerna som betyder så sjukt jävla mycket i mitt liv... Det gör så fruktansvärt ont att jag inte kan förmå mig att lita på att de alltid finns där för mig. Och jag förstår inte hur sjukt långt ner man kan sjunka trots att tre stycken enormt starka och underbara människor står och drar för fulla muggar för att få mig att åka lite mer uppåt...

Och dessa förbannade tankar som man aldrig kan trycka ner, tankar som skrämmer mig, tankar som jag inte vågar dela med någon, i rädsla att skjuta bort de tre som står och drar i mig. Visst, de vet lite av det, men jag vet att de inte känner till djupet som jag står vid, och som jag är så nära att falla ner i.

Men ni tre, jag älskar er över allt annat. Jag hoppas att ni vet vilka ni är, annars har jag verkligen inte lyckats med något här i livet, för ni tre är det viktigaste i mitt liv nu, och jag kan inte förstå hur jag ska överleva utan er, sen när ni försvinner från mig.

Förlåt, kära läsare, för att mina inlägg har varit en smula deprimerande det senaste, men jag har varit tvungen att skriva av mig någonstans, och då har bloggen varit det bästa stället. Jag hoppas att bloggen ska bli lite mer entusiastisk inom en överskådlig framtid, men vi får se hur det blir med det. Tills nästa gång; ta hand om er.

Allas liv...

Alla andras liv verkar flyta på rätt bra. Dock verkar mitt ha stannat i någon sorts svacka. En dal av ilska, hat, sorg och depression... Frågan är då, vem ska man ta ut all denna negativa energin på? Jag har tidigare försökt stänga in den i mig, och låta bli att visa den så gott jag kan, men det finns några som ser igenom det, och det tackar jag dem oändligt mycket för. Utan er hade jag inte levat idag.

Men en sak som jag har märkt hjälper, det är att skriva... Ett väldigt tydligt exempel på detta är när jag var hemma hos G och hjälpte honom med en grej, samtidigt som han hjälpte mig att hålla mig lugn. Jag mår bättre en liten stund om jag får skriva. Skriva skit om folk som jag aldrig träffat, och som jag förmodligen aldrig kommer att träffa, och känna att jag har belägg för att ösa skit över personen i fråga. För när jag var hemma hos G så skrev vi en grej angående en vis Johanna Hildebrandts krönika i Aftonbladet. Hon klandrade ungdomar för att ha försvarat sitt ungdomens hus i Köpenhamn. Och jag blev så arg på hennes resonemang, och det var så sjukt skönt att få skriva X antal väl valda ord om och till denna obetänksamma kvinna.

Och jag fick ur mig så sjukt mycket skit ur mig via skrift. Men den var ju långt ifrån borta för gott. Det kändes bra under kvällen, och lite morgonen därpå, men sen kom det smygande. Inte starkare, men heller inte svagare.

Nu har jag iallafall, efter mycket om och men, fått mediciner. Dock känns det inte som om de hjälper alls, och jag faller djupare ner i skiten för var dag. Att vara med G, C och B ger mig lindring från smärtorna en kortare stund, men det kommer alltid tillbaka efter ett tag... Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det, men som det verkar nu så överlever jag det iallafall, men det är knappast medicinernas förtjänst.

Förlåt att jag oroar er, men jag måste få ur mig allt någonstans...

Kram!

I Arvika

Sitter hemma hos G i Arvika nu. Har inte varit så pass lugn på väldigt länge, som jag är nu. Och detta trots att jag missade att ta mina mediciner igår kväll.

I helgen var jag på RFSL Ungdoms kongress. Det var tyvärr en väldigt jobbig kongress för mig, rent känslomässigt, så jag kunde inte riktigt njuta av det underbara umgänget som jag brukar. Men det var skönt att få komma bort från allt en stund iallafall.

Och som ni förmodligen redan räknat ut: mitt liv är långt från bra, och det kommer att ta lång tid att komma till ett stadie som kan räknas som bra, men det känns kanske som om jag är på väg iallafall...

Värre....

Igår trodde jag ärligt talat att jag äntligen hade börjat min långa vandring uppåt... Hade börjat kännas mycket bättre, dag för dag, timme för timme... Men idag känns det värre än det gjort under hela veckan... Har fruktansvärt ont och går bara omkring och tänker på att jag vill att det tar slut, och min något dysfunktionella hjärna försöker intala mig att ingen bryr sig... Jag VET att folk bryr sig, men jag kan för tillfället inte förlika mig med det. Min hjärna går inte med på det, och när jag försöker övertala den så trycker den så hårt den kan över bröstet på mig...

Har gått omkring hela dagen och bara önskat att någon skulle säga emot mig... Vad som helst, om SMISK, om skolan, om mina relationer, om RFSL Ungdom... Bara så att jag kunde få skälla på någon... Behöver få ur mig en massa hat och ilska och sorg ur mig, men jag vet inte hur jag ska göra om ingen triggar mig. Det kan vara världens minsta grej, jag behöver bara få skrika på någon... Och då någon som jag inte bryr mig om, det är därför jag hoppades att det kunde få ske i skolan, så att jag är säker på att jag inte bryr mig...

Att sova...

Jag har så jävla ont hela tiden... Vill inte, men det är tyvärr så att en vanlig panodil inte hjälper... Förstår inte varför det hela tiden ska vara så svårt... Och de värsta anfallen får jag när jag ska sova ensam... Hela veckan har jag sovit hos kompisar, i stort sett... Men ikväll så ska jag sova själv, hemma i Karlstad... Och jag har jätteont. Kniven som sitter i bröstkorgen vrids varv efter varv, och jag kan inte få den att stanna... Vad jag än gör känns som en plåga, och jag kan inte stoppa det. Men nu har jag iallafall bestämt med både G och B att jag ska sova hos dem fram till kongressen... Skönt att veta att ni finns där. Älskar er...

Fortfarande....

....fan... Varför kan livet inte bara vara lätt för. Jag är så sjukt sugen för tillfället. Så sjukt sugen på att bara få det att ta slut. Men dum som jag är så kan jag inte göra något så länge folk har förväntningar på mig.

Och alla är så sjukt underbara också... G, B, R, M, T, K, jag kan hålla på i evigheter... Men varför gör det så förbannat ont då? Varför kan jag inte bara ta tillvara på de vänner jag har utan att skjuta dem ifrån mig när jag mår som sämst. Visst, några av dem går det inte att skjuta ifrån, de ser på mig alldeles för tydligt när jag mår piss...

Men ändå så fungerar inte jag nu, och jag vill ärligt talat inte leva längre...

Fan...

Jag hatar mitt liv för tillfället... Inte nog med att jag ska gå omkring och må skit själv, nej då, för jag ska ju se till så att mina vänner mår minst lika dåligt också, medans jag ändå är igång menar jag. Jag är fan ett jävla mirakel på misär, helt enkelt.

Det vore så mycket lättare om allt bara kunde ta slut här...