Jag förstår inte.

Det finns mycket jag förstår. Och det finns mycket jag inte förstår. Jag förstår mig på politik, organisationsteori, HTML-programmering, pedagogik, musikteori, sångteknik, lättare notläsning, SJ:s konstiga marknadsföring och prissättning(vilket förvånar mig att jag gör), mänskligt beteende och en massa annat.

Jag förstår mig inte på den moderata politiken och dess syn på människovärde, fördomar, förutfattade meningar, kyrkans vridna syn på det mesta, tanken med frikyrkor, religioner i stort, planeringen av karlstads stadsbuss, det kapitalistiska samhället, kärnfysik och en massa annat.

Men det jag förstår mig på allra minst är mig själv. Varför mår jag så dåligt av den känsla som alla säger att man ska må så bra av. En känsla som en gång i tiden, under gymnasiet, kändes helt underbar, men som efter studenten bara har varit ett rent helvete. Under vissa tillfällen i livet lyckas man tränga undan den, men den kommer alltid tillbaka när man träffar människor som är underbara. Jag har träffat en underbar människa, igen. Och hela spiralen börjar igen. Den börjar högst upp, där jag befinner mig. Sedan går den i små, sakta fallande cirklar.

Man skulle kunna tänka sig att det är bra att spiralen cirklar sakta neråt, men nej då. När det går neråt så sakta som det gör för mig så märker man inte att man är på väg neråt förrän man är in da shit, så att säga. Och då har man inte orken att göra något åt det. Man vågar inget säga till honom för man är säker på ett nej, som alltid annars. Och man kan inte sluta älska honom, för han är så underbar, så fin, så vacker, så perfekt.

Så, någon som har något tips på tillvägagångssätt?

Kram!