En era tar slut

Idag fick vi det slutgiltiga beskedet. Lajvet jag är med i har lagts ner. Jag vet orsakerna, och jag stödjer beslutet med hela mitt hjärta, men ändå känns det väldigt tråkigt. Många timmars karaktärskapande och karaktärsutveckling har legat i det här lajvet. Nåväl, nu är det slut, så jag får leta efter ett annat lajv att engagera mig i. Kommer aldrig att vara detsamma som "vårt" lajv, dock. Synd att det ska ske på dessa premisser. Allt känns så fruktansvärt tråkigt. Men men, det är mars månad, vad förväntar jag mig egentligen?

Okonstruktivitet & Livsfilosofi á la Eli nr 4

Ja, det är vad det här inlägget kommer att innehålla.

Vad har egentligen hänt i mitt liv sen jag blev effektivt utkastad och utfryst tro? Jo, det ska jag tala om för er: Jag har förlorat tron på sakspecifika förbund, i sin helhet. Det finns nog endast ett sakspecifikt förbund kvar som jag faktiskt fortfarande tror på, och det, mina vänner, är Sverok, där man faktiskt inte försöker "härskarteknika" ut folk som tycker annorlunda.

Jag har också blivit en mycket mer "konfliktkåt" människa, och drar mig inte längre från att lösa konflikter med kalla ord och rätt så hårda åthutelser. Äntligen kan man vara ärlig med sina syften och mål, vilket jag inte kunde tidigare.

Äntligen kan man se själva konflikten ur ett större perspektiv och inse att jag faktiskt hade rätt och alla inblandade betedde sig mindre värdigt. Återigen, härskartekniker for the win, uppenbarligen.

Och sen, sist men inte minst: Makt går folk åt huvudet, vare sig man märker det eller inte, och folk med makt tar sig friheten att ge andra råd och tips. Jag säger tack, men nej tack.

Över och ut.

Livsfilosofi á la Eli nr 4:

Alla organisationer och personer som det är lätt att sprida rykten om förtjänar att få rykten spridda om sig.

Tjofräs!!!

Tjofräs!!! Nu tar bloggfascisten i mig över igen! Bloggfascisten är en sån typ som skriver blogginlägg helt utan mening, för att jag inte har något bättre för mig.

Jag loggade in på QX idag, som så många andra dagar. Det är ingen ovanligthet, faktiskt. För er oinvigda så är QX ett gaycommunity här på nätet. Där ser jag att någon har vart inne och tittat på min presentation. Eller, ganska många har varit inne och tittat, men fokus ligger nu på en specifik. Denna specifika människa är en person som jag har haft en ovanligt hård dispyt med, och som har sagt att hen inte vill ha mer med mig att göra? Hmmm, hur kommer det sig då att hen tittar till min pres från och till? Enormt intressant. Så, den mer reaktionära delen i mig får mig självklart att kasta iväg ett lite PM till henom och fråga hur hen mår och så vidare. Allt i väldigt trevliga ordalag och beter mig som folk och hela fadderullan. Dock vet jag att hen kommer att störa sig så enormt på det, och jag kan inte låta bli att njuta lite av det. Jag vet, jag är en dålig människa, man får inte irritera andra, bla bla bla, men sanningen är den att skadeglädje är, om inte den enda sanna glädjen, en väldigt skön känsla då och då. Och jag vill inte på något sätt att hen ska må dåligt. Jag vill bara se till att hen beter sig som folk.

Visst, min mer uppfostrade sida sa åt mig att inte skicka de där två meningarna, eftersom hen har tydligt markerat att hen inte vill ha med mig att göra. Men jag ska erkänna: Det senaste året har mitt samvete krympt till näst intill obefintligt, så det var inga svårigheter att pressa ner de tankarna i skosulorna.

Jag är, som sagt en dålig människa, men när folk beter sig som barnungar förtjänar de inte bättre.

Musik som betyder...

Hittade sju låtar idag som jag lyssnade mycket på när jag mådde som allra sämst. Musik som betydde mycket för mig då, och som betyder mycket för mig nu. Keep the world on the distance är ett exempel. Den höll mig uppe, när så mycket ville dra mig neråt. Jag känner mig sentimental med den här musiken i öronen, men det är en bra sentimentalitet som jag kan känna mig hemma med. :-)

Mycket, massor och mer.

Det är mycket jag vill skriva, men vet att jag inte borde. Och det finns ännu mer som jag borde skriva men som jag inte vill skriva. Så jag kommer inte skriva om något av varken det jag vill eller borde skriva, utan kommer i detta inlägg fokusera på helt världsliga och till synes värdelösa ting.

Mars månad. Det är något med den här månaden. Någonting riktigt dåligt. Jag kan nästan beskriva exakt varje dag i Mars månad 2011, för månaden i fråga har sett likadan ut varje år. April har några få skiljetecken, men inte många. Det är först i maj som det börjar hända grejer som är värda att lägga fokus på.

Men, det finns en stor skillnad i Mars månad 2010. Skillnaden börjar på P. Det är något jag kan finna trygghet i. Men trots denna trygghet så hämtade jag ut en dos på apoteket idag, vilket kändes riktigt sugigt, måste jag säga. Mars månad är medicinernas förlovade månad, kan man lugnt säga. Och inte nog med att det innefattar väldigt mycket skam för mig att jag lever på de mediciner jag lever på så äter de iväg på en ekonomi som jag inte riktigt har. Men det är inte det som är jobbigast. Det som är värst är att jag är svag, och att jag inte gillar att visa mig så svag och skamlig som jag gjorde i helgen, trots att det bara var för två personer. De ska inte behöva bära mina problem, vilka problem de än är. Det är så jag lever mitt liv och det är så jag är uppfostrad.

För att nu bli lite världslig, som jag lovade i början av inlägget. Jag tittade på Top Model idag. Lite besviken på den här säsongen, men det är jag alltid i första avsnittet. Men det som var intressant var, hör och häpna, reklampauserna. Ty, när det är reklam svappar jag mellan kanalerna. På 4:an så gick det samtidigt serien "Arn". Precis när jag svappade över till kanal 4 så var det (förmodligen) första gången Arn träffade Cecilia. Jag vill inte spoila någon handling för er, så jag ska inte göra det. Men de hade fått tag på en så vacker skådespelare till Cecilia! Hon verkligen sken. Och då tänker jag inte prata om Arn. Där kan vi snacka söt kille. Han hade också det här vackra över sig. En kvalité man hittar hos på tok för få killar nu för tiden. De flesta siktar på att vara snygga, sexiga eller söta. Men det är sällan de verkligen är vackra. Men där hade de hittat en som verkligen var det. Det är ett högt betyg.

Mer världsligt? Njae, tror inte det. Håller på att leta ny lägenhet och så, eftersom jag nu är tvungen att flytta. Varför undrar ni? Hmmm, tänker inte riktigt skriva det på bloggen. Vill släppa bomben för min familj först, då delar av den faktiskt läser min blogg. Skulle vara ytterst opassande om de fick veta det på nätet.

För övrigt vill jag säga att Borås och Göteborg är fyllda av guldkorn som jag inte vill förlora någonsin. Ni var underbara i helgen, och jag vet inte vad jag skulle gjort utan er i helgen. Massor med kärlek till er, om ni nu läser min blogg.

Och så är Amy MacDonald en Pseudogud. Tänkte bara säga det.

Den här gången blir det ingen kollektivkram. Har fått en ny princip kring kollektivkramar.

Google, namn, blickar & bröder

Då och då får jag för mig att skriva in en kompis eller bekants namn på Google och googla personen i fråga. Just nu, för typ 30 minuter sedan så gjorde jag det med Daniel Przybyla, med anledning av drömmen jag hade i förrgår natt.

Och jag hittade en sida från en kör som jag trodde var utdöd sedan länge. En kör jag, Timmy och Daniel och några andra kompisar sjöng med när vi gick på högstadiet... Och tänka sig, kören håller fortfarande på. Och Timmy och Daniel är med. Det fanns bilder på kören och man såga tvillingarna stå i tenoren och sjunga. Det är roligt att det fortfarande sjungs i Bengtsfors.

En annan sak som är roligt är att jag, fortfarande, trots att jag inte sett eller träffat tvillingarna sedan gymnasiet, kan se skillnad på dem. De är väldigt lika varandra, fysiskt, då de är enäggstvillingar. Men det är något i ögonen. Deras blickar... Jag ryser bara jag ser dem på kort. De är båda rätt så stränga i uppsynen, men det finns något i Daniels blick som suger tag i en. Man kan inte släppa den blicken när den väl har fångat en.

Herregud, jag låter ju förälskad. Men det är jag inte. Jag var förälskad i Daniel i högstadiet, innan jag kom ut. Det var en turbulent tid, och jag kunde på något sätt finna lugn i hans blick, trots att vi inte kom överens på något plan alls. Vi hamnade till och med i handgemäng en gång, när han hade fått veta att jag gillade honom, men jag lyckades att kväva det ryktet, delvis. Men jag mådde inte bra i högstadiet, men Daniels blick höll mig som sagt lugn. Den blicken är en blick man inte glömmer.

Timmys blick däremot har en enorm energi i sig. Varje gång han tittar på en så gör han det till 110%, precis som han gjorde allt annat. Man kände verkligen energin i hans blick, det där levnadsglada som jag fastnade så för hos honom. Han älskade, och älskar förhoppningsvis fortfarande, livet. Det var det jag kände varje gång han tittade på mig. Energi, positiv energi. Energi som jag önskade var min många gånger.

Przybyla-bröderna är ett fenomen som kretsat väldigt mycket i mitt huvud sedan drömmen i förrgår natt. Varför har vi ingen kontakt? Varför har jag ingen kontakt med någon från gymnasiet/högstadiet? Jag har några nummer kvar, men jag är lite för feg för att försöka ta kontakt på allvar igen. Jag vet inte vad de har för bild av mig, och framförallt så är jag osäker på vad jag har för bild av mig själv runt dem. Blir jag kanske den där unge, oseriösa killen som jag var på gymnasiet? Eller kan jag hålla fast vid vad Robert beskrev mig som en gång? Belevad, mogen, socialt kompetent? Jag vill ha kvar Ternstedt och Przybyla-bröderna i mitt liv, trots att vi inte umgåtts på väldigt länge så innebär det de gav mig under skoltiden mer än det mesta som hänt mig, trots att jag förmodligen för det mesta var enormt påfrestande.

Nåväl, jag mår bra som jag lever nu, trots att mycket tid och kraft går åt till skola, RFSL Ungdom och Ookami. Men jag trivs med mycket i mitt liv. Jag har nu många vänner i mitt liv som är oumbärliga. De skulle jag inte för mitt liv byta bort för något annat, men det jag hade under gymnasietiden kändes bra också, och känns fortfarande bra när man tänker på det.

Långt och filosofiskt inlägg det här. Men vem behöver inte skriva av sig ibland?

God Jul, med eftertanke

God Jul på er, allesammans. Årets jul har varit till fullständig belåtenhet, till skillnad från sist gång jag skrev om julen.

Men jag tänker inte skriva så mycket om mitt julfirande. Det var rätt standard, med Kalle Anka (OH NO!!!), Karl-Bertil och god mat i Göteborg.

Idag, för bara några minuter sedan så läste jag igenom hela min blogg, vartenda inlägg... Det tog tid, men det var hälsosamt för mig att få reflektera lite kring vem jag har varit och vem jag har blivit de senaste två åren.

När man läser igenom ett gäng inlägg från mars 2009 och framåt så märker man en viss negativ känsla, tillsammans med mycket ilska. Jag tror att jag blev en bättre människa efter att ha fått ur mig all skit som jag fick ur mig då. Jag känner mig som en mycket välbalanserad individ, och har så gjort det ända sedan att nyss nämnda negativiteter tog slut. Har inte fått ett enda återfall av oförklarlig ilska eller depression...

Men frågan är om det var värt priset? För ett pris fick jag betala, det är jag rätt så övertygad om. Ilskans objekt, en ung människa vid namn R, och jag var en gång i tiden väldigt bra vänner. Vi är fortfarande vänner, men kanske inte lika tighta. Jag vet inte, vi har inte setts på länge, och han bor i Norge nu, så det är svårt att umgås på så daglig basis som vi gjorde när han bodde i K-d. Men jag hoppas att det går att reparera, på något sätt.

Nu vet jag att R läser den här bloggen från och till, och det är väl med medvetenhet jag skriver det i den här bloggen, så att man kanske skulle kunna dra upp diskussionen om vad som hänt med vår vänskap igen. Ilskan dalade och la sig för väldigt länge sedan och jag känner mig delvis rätt så korkad som var så arg som jag var. Vi har pratat om det en gång, men jag vill fortsätta prata om det, tills allt är löst och förlåtet.

Ännu en period som man kan läsa är sen vår och sommar 2009, där jag skriver om att jag är kär igen, och sen i augusti tror jag, att bubblorna sprack, eller något liknande. Det är lite komiskt, faktiskt, men jag kan inte förklara riktigt hur. Dock är det väldigt roligt.

Nåväl, det var mest det jag reflekterade över när jag läste bloggen. Sen sprang tusen tankar om BGC-trion upp och hela allt det där. Jag har inte hört av C på väldigt länge och det saknar jag. Skickar både SMS och MSN till honom då och då, men får sällan några svar. Hoppas det beror på stress från hans sida och inget annat.

Åter till nuet!

Nu imorgon, den 27:e, börjar Ookamis nysatsning Nissens Spelstuga. Jag ska spela CoC (Call of Cthulhu) som är ett skräckspel, baserat på H. P. Lovecrafts universum. Jag tror att det kommer att floppa lite, men jag hoppas att jag har fel.

Den 22:a januari ska jag iväg till Tidaholm (närheten av Skövde) och jobba lite för Svenska Kyrkans Unga där, på begäran från en gammal kompis från Hjo-tiden.

Sen blir det då årsmötestider igen, med första årsmötet (RFSL Ungdom Karlstads) den 29:e januari. Ska bli kul, men måste bli klar med ekonomin idag, så att jag kan få revisionen gjord innan årsmötet.

Kram på er!

See you 2010!

En timme i Trollhättan

Då var man alltså på väg för att fira moderskapets 50-årsdag i Lidköping, hemma hos mormor. Dock så fick jag en alldeles för lång väntetid i Trollywood, så jag roar mig med att skriva lite skit på bloggen.

Spelade Eon med ett gäng från Ookami igår, det gick riktigt bra, faktiskt. Ingen dog, men den nya killen blev allvarligt skadad, så Dannooo får nog hela honom nästa omgång. Sucks to be Dannooo, som för övrigt blev itvingad så mycket alkohol att han sover sött fram tills nästa anhalt på resan.

Mitt emot mig nu på trollhättan station sitter det en äldre herre i typ 50-60-års åldern och ser fruktansvärt viktig ut. Förmodligen är han bara bitter över att det är kallt.

Spexet gick av stapeln i onsdags och vi fick många positiva kommentarer. Jag gjorde inte så mycket, men det jag gjorde satte färg på tillvaron, om man säger så.

Snart är det dags för RFSL Ungdom Karlstads årsmöte också. Har blivit lite tricks med medlemslistorna, men det kommer att lösa sig så småningom. Jag ser fram emot detta årsmöte, för det kommer bli spännande kring nyvalet av styrelse. Det finns många som jag vill se i styrelsen, men jag vill inte att styrelsen ska vara för stor. Det finns några givna namn som jag verkligen vill ha in, och några som inte alls är så givna. 15 namn, 10 platser.... What to do?

Nåväl, nu har vi fått sällskap i väntrummet. Snett framför mig sitter det två fjortisbrudar och fnittrar frenetiskt. Och på andra sidan rummet sett från deras håll sitter det en ung kille, ganska snygg som ser ut att plugga något... Hmmm, han har en dator, men han använder den inte.... Konstigt.

Sen så längtar jag efter att få höra ifrån RFSL Ungdoms valberedning. Jag är så sugen på FS nu, så ni förstår nog inte. Men om jag inte kommer med där så är det förståeligt på många sätt.

Nåväl, nu har jag skrivit bort ungefär en 20 minuter av min 60 minuters väntetid. Nu ägnar jag mig åt Diablo istället. Hörs och ses!

Emo...

Ja, jag är fruktansvärt emotionell för tillfället, men det kanske kan bero på veckan som varit. Den hänger efter mig ganska tungt. Nåja...

Gustaf och jag har pratat en massa nu i helgen. Ringt varandra och så. Tyckte det var jättegulligt när han ringde mig mitt i natten och klagade på att han inte kunde sova. Kändes jättebra för mig... Eller, mitt i natten kanske inte är riktigt sant. Det var mitt i natten för honom, men för mig var klockan typ 10 på morgonen. ^^ Tycker om dig Gustaf. Längtar tills du kommer hem.

Helgen har gått åt att sitta hemma hos Katrin och Karl och spelat Diablo 2. Mysigt spel det. ^^ Hoppas det blir mer av den varan i veckan. Det var avslappnande. Sedan så har jag ju rekryterat en massa människor till RFSL Ungdom också, och det är ju aldrig fel.

Tills vi hörs igen.

// Eli

Ont med lite smärta.

Jag har huvudvärk... Det gör ont, det kanske ni har räknat ut. Vad mer idag? Jag har köpt Diablo 1, gammalt värre, plus att jag plockat fram StarCraft och Broodwar från hyllorna, så nördstämpeln är total. Ska väl äta något också, men det blir en senare fråga.