Jag har börjat på ett nytt litet okonstruktivt projekt som jag kallar för Livsfilosofi á la Eli. Det började en dag när jag var lite småbitter som jag kan vara ibland. Jag surfade runt på Facebook, av alla ställen, och så skrev jag precis vad jag tyckte. Så det kommer att bli en lång serie av filosofier från min sida. Här kommer de första tre:
Livsfilosofi á la Eli nr 1:
Samtliga sammanslutningar av fler än 25 människor som tycker liknande saker är av ondo.
Livsfilosofi á la Eli nr 2:
Människor beter sig efter sina instinkter, och bör därför bemötas med
yttersta förakt.
Livsfilosofi á la Eli nr 3:
Internationella lagar bör följas. Alltså; fy på Israel, befria Palestina!
Fler kommer i dagarna när min bitterhet når sin pik igen.
Visar inlägg med etikett Filosofi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Filosofi. Visa alla inlägg
onsdag 2 juni 2010
måndag 8 mars 2010
"Att hänga ut" eller "8+4=1?"
Uppenbarligen har jag blivit väldigt bra på att hänga ut folk i bloggen det senaste... Eller vänta nu, nej just det ja, det har jag faktiskt inte blivit. Det är ju mina kära läsare som hänger ut saker åt mig här eller på facebook. Så jag slipper det, skönt va?
Hur menar jag med det då? Jo, vi tar mitt inlägg per den 4:e mars i år som exempel. Där nämner jag en förening. Jag nämner inte vilken förening och jag nämner inga andra namn heller. Och jag lägger, min vana trogen, också ut en länk till min blogg på facebook. Denna länk får ett antal kommentarer, bland annat några småarga från personer som tycker att jag hängt ut föreningen i fråga.
Ding ding! Tänk efter nu. Jag har i efterhand frågat dem som vet hur mina föreningsengagemang ser ut om de kan utröna vilken förening detta handlar om, och de har sett ut som ett frågetecken, samtliga, och säger sedan "Hur ska vi veta det. Du är ju aktiv i 100 föreningar". Sen om man frågar den lilla inskränkta skaran som tror att mitt liv bara kretsar kring en förening, jo, då finns det kanske en chans att de gissar på just den föreningen som de tror hela mitt liv cirkulerar kring.
Så, för att rätta till alla begrepp: Det är inte JAG som hänger ut, det gör ni så bra själva.
Sedan för att komma till just det här med mina föreningsengagemang. Jag sitter för tillfället i 4 olika föreningsstyrelser och har förtroendeuppdrag i 8 andra. Ändå så är alla mina läsare uppenbarligen väldigt skarptänkta när det kommer till att lista ut vilka av dessa tolv (12!) föreningar det gäller när jag skriver om "föreningen" i min blogg. Detta finner jag ytterst intressant. Uppenbarligen fick ni lära er att 8+4=1. Någon måste ta ett allvarligt snack med era mattelärare.
Och det finns fler som reagerat på detta vis. Jag har fått frågan från flera ställen "Handlar det om Ookami" eller "Menar du L.I.K." och på de frågorna har jag svarat sanningsenligt. Ibland handlar det om Ookami, ibland handlar det om L.I.K.
Såg ni nu vad jag gjorde? Jag nämnde två föreningsnamn! Ve och fasa, världen kommer att gå under! Eller?
*10 sekunder senare*
Inga känningar av världens undergång än, så jag fortsätter att skriva tills jag blir bevisad motsatsen. Att hänga ut någon eller något är att skriva så enormt tydligt att det inte kan misstolkas av någon. Det handlar om att nämna namn, som jag nämnde Ookami och L.I.K. alldeles nyss. Nu var det inget negativt om dessa föreningar, de fungerar bra som de gör. Men jag visade på att folk har inte förstått, och de som har kopplat samman 1 och 1 och fått max 3 har förmodligen trott att alla kopplar på samma sätt. Fel. Alla tänker inte som ni gör, tack och lov.
Sedan, de som jag har pratat med om det här och faktiskt nämnt "föreningen" med namn håller med mig. Det som hände var inte sjysst mot medlemmarna och de anser att deras intressen har stått för risk att bli förskingrade. Då är det styrelsens uppgift, vår uppgift (ja, jag sitter fortfarande i styrelsen), att medvetandegöra våra medlemmar OCH vår revisor på detta. Jag valde att göra det via min blogg. Tål ni inte kritik som den jag gav i min blogg borde ni inte sitta i någon styrelse igen någonsin. För det är så med ideellt engagemang. Det är kul ibland, men oftast får man skit för att folk inte håller med. Den här gången höll inte jag med, och jag ansåg att föreningens verksamhet förskingrades. Jag vidtog åtgärder, för att föreningens medlemmars intresse skulle bevaras. Jag agerade som en styrelsemedlem borde ha gjort. Nu hänger jag inte ut föreningen, dock hänger jag ut er brist på respekt för föreningens medlemmar. Tänk på att ni sitter där ni sitter för att tjäna föreningens medlemmar, inget annat.
Hur menar jag med det då? Jo, vi tar mitt inlägg per den 4:e mars i år som exempel. Där nämner jag en förening. Jag nämner inte vilken förening och jag nämner inga andra namn heller. Och jag lägger, min vana trogen, också ut en länk till min blogg på facebook. Denna länk får ett antal kommentarer, bland annat några småarga från personer som tycker att jag hängt ut föreningen i fråga.
Ding ding! Tänk efter nu. Jag har i efterhand frågat dem som vet hur mina föreningsengagemang ser ut om de kan utröna vilken förening detta handlar om, och de har sett ut som ett frågetecken, samtliga, och säger sedan "Hur ska vi veta det. Du är ju aktiv i 100 föreningar". Sen om man frågar den lilla inskränkta skaran som tror att mitt liv bara kretsar kring en förening, jo, då finns det kanske en chans att de gissar på just den föreningen som de tror hela mitt liv cirkulerar kring.
Så, för att rätta till alla begrepp: Det är inte JAG som hänger ut, det gör ni så bra själva.
Sedan för att komma till just det här med mina föreningsengagemang. Jag sitter för tillfället i 4 olika föreningsstyrelser och har förtroendeuppdrag i 8 andra. Ändå så är alla mina läsare uppenbarligen väldigt skarptänkta när det kommer till att lista ut vilka av dessa tolv (12!) föreningar det gäller när jag skriver om "föreningen" i min blogg. Detta finner jag ytterst intressant. Uppenbarligen fick ni lära er att 8+4=1. Någon måste ta ett allvarligt snack med era mattelärare.
Och det finns fler som reagerat på detta vis. Jag har fått frågan från flera ställen "Handlar det om Ookami" eller "Menar du L.I.K." och på de frågorna har jag svarat sanningsenligt. Ibland handlar det om Ookami, ibland handlar det om L.I.K.
Såg ni nu vad jag gjorde? Jag nämnde två föreningsnamn! Ve och fasa, världen kommer att gå under! Eller?
*10 sekunder senare*
Inga känningar av världens undergång än, så jag fortsätter att skriva tills jag blir bevisad motsatsen. Att hänga ut någon eller något är att skriva så enormt tydligt att det inte kan misstolkas av någon. Det handlar om att nämna namn, som jag nämnde Ookami och L.I.K. alldeles nyss. Nu var det inget negativt om dessa föreningar, de fungerar bra som de gör. Men jag visade på att folk har inte förstått, och de som har kopplat samman 1 och 1 och fått max 3 har förmodligen trott att alla kopplar på samma sätt. Fel. Alla tänker inte som ni gör, tack och lov.
Sedan, de som jag har pratat med om det här och faktiskt nämnt "föreningen" med namn håller med mig. Det som hände var inte sjysst mot medlemmarna och de anser att deras intressen har stått för risk att bli förskingrade. Då är det styrelsens uppgift, vår uppgift (ja, jag sitter fortfarande i styrelsen), att medvetandegöra våra medlemmar OCH vår revisor på detta. Jag valde att göra det via min blogg. Tål ni inte kritik som den jag gav i min blogg borde ni inte sitta i någon styrelse igen någonsin. För det är så med ideellt engagemang. Det är kul ibland, men oftast får man skit för att folk inte håller med. Den här gången höll inte jag med, och jag ansåg att föreningens verksamhet förskingrades. Jag vidtog åtgärder, för att föreningens medlemmars intresse skulle bevaras. Jag agerade som en styrelsemedlem borde ha gjort. Nu hänger jag inte ut föreningen, dock hänger jag ut er brist på respekt för föreningens medlemmar. Tänk på att ni sitter där ni sitter för att tjäna föreningens medlemmar, inget annat.
måndag 22 februari 2010
Trött...
Många av mina blogginlägg har just rubriken "Trött" med ett obestämt antal punkter efter sig.
Just den här gången beror inte tröttheten på något speciellt, mest på att jag inte sovit så länge idag. Var rätt uppe i varv när jag försökte sova igår så jag låg nog och ältade fram och tillbaka några timmar. Somnade runt 3-tiden, då jag sett hela "Bernard & Bianca i Australien" 2,5 gånger.
Jag har reflekterat lite över min blogg. Den fyller två funktioner i mitt liv. Den första, som jag är mer stolt över, är de tillfällen som jag bara skriver för att jag gillar att skriva. Det här inlägget är ett typiskt sådant tillfälle. Jag skriver för att jag får inspiration från en tanke, en bild, en idé, ett projekt, en händelse eller något annat. Jag skriver för att det är kul, helt enkelt. I denna kategori ingår också de inlägg där jag bara rabblar upp vad jag gjort under dagen eller liknande. Fast då är det mer på ett reflekterande sätt.
Sen kommer det som jag är mindre stolt över. Eller, mindre stolt är fel ordval. Snarare så skulle man kunna säga att de inläggen handlar mer om mig än min inspiration. Det är de inlägg jag kallar för avlastningar. För sanningen är den att detta inte är någon officiell blogg om mitt liv som kassör för RFSL Ungdom, mitt ordförandeskap i Ookami eller något annat av mina engagemang. Den här bloggen används av mig på det sätt jag känner att jag vill eller behöver använda den. Och ibland blir jag arg, ledsen, förbannad, sorgsen eller bara irriterad. Då behöver jag lasta av mig någonstans. Och det är alltid väldigt skönt att lasta av sig i det offentliga rummet, men inte använda namn på vem eller vad man är bitter på.
Varför är det så då? Jo för då får man den bekräftelse som man för det mesta behöver känna när man är nere. Jag går in på bloggen och ser att någon faktiskt bryr sig om hur jag känner och om jag mår dåligt. För det mesta får man den bekräftelsen IRL, men tyvärr är jag då och då rätt duktig på att dölja hur jag känner. Därav skriver jag ibland att jag är arg eller ledsen på folk, utan att nämna deras namn. För jag behöver få ur mig ilskan, och tro mig, det är bättre att jag gör det på internet än IRL. Jag har haft aggressionsproblem tidigare, och jag är livrädd att de ska dyka upp igen.
På tall om mina tidigare aggressionsproblem så har jag gått igenom flera stadier av att hantera dem. Under grundskolan så hanterade jag dem inte. Jag bara släppte lös när jag blev arg, var våldsam och fruktansvärd som människa i allmänhet. Under gymnasietiden så arbetade jag omedvetet med att stänga öronen mot allt som gjorde mig arg och intalade mig att allt var bra. Visst, jag blev en lättare människa att leva med, men jag mådde inte bra själv.
Under folkhögskoletiden så började jag med avlastningsmetoden. Men inte via blogg, nej nej. Jag snackade istället skit. Jag snackade sådana otroliga mängder med skit så jag skäms över det. Jag ägnade förmodligen cirka 12 timmar om dagen till skitsnack, förutom på helgerna då det eskalerade och ökade till 15 timmar per dygn, cirka. Jag trivdes innerst inne inte med mig själv, och många av mina vänner fick höra min ständiga rännil av skit. Så efter ett tag kom jag fram till att det inte var någon höjdare.
Nu, sedan 2007, så avlastar jag mig då och då via min blogg. Då och då kan det hända att det spiller över och jag eventuellt sårar någon via bloggen, vilket inte är min direkta mening. Det är självterapi jag håller på med här, inget annat, och jag är noggrann med att inte nämna namn, eller ens initialer, när det är känsliga inlägg.
Och ibland kan det innebära att jag tror för mycket om mig själv IRL. Visst, jag vet att jag är jävligt bra på det jag gör, alltså mitt arbete i mina olika föreningar. Men då och då kan det spilla över även där. Jag blandar ihop min roll som kassör i RFSL Ungdom Karlstad med min ordförande roll i Ookami och då kan det bli fel. Ordförandens roll är som den som ska hålla ihop styrelsen och vara medlare då det behövs, och jag kan nog, med svansen mellan benen säga att jag varit p väg att ta den rollen i föreningar där jag inte ens är i närheten av den rollen, och det ber jag om ursäkt för, om någon har tagit illa vid sig. Allt jag gör IRL gör jag för att alla som jag bryr mig om ska må så bra som möjligt, och jag vet av egen erfarenhet att man inte mår bra av konflikter av någon sort.
Kram på er!
(Oj vad långt det blev... Men så kan det gå när man har mycket inspiration. :-D)
Just den här gången beror inte tröttheten på något speciellt, mest på att jag inte sovit så länge idag. Var rätt uppe i varv när jag försökte sova igår så jag låg nog och ältade fram och tillbaka några timmar. Somnade runt 3-tiden, då jag sett hela "Bernard & Bianca i Australien" 2,5 gånger.
Jag har reflekterat lite över min blogg. Den fyller två funktioner i mitt liv. Den första, som jag är mer stolt över, är de tillfällen som jag bara skriver för att jag gillar att skriva. Det här inlägget är ett typiskt sådant tillfälle. Jag skriver för att jag får inspiration från en tanke, en bild, en idé, ett projekt, en händelse eller något annat. Jag skriver för att det är kul, helt enkelt. I denna kategori ingår också de inlägg där jag bara rabblar upp vad jag gjort under dagen eller liknande. Fast då är det mer på ett reflekterande sätt.
Sen kommer det som jag är mindre stolt över. Eller, mindre stolt är fel ordval. Snarare så skulle man kunna säga att de inläggen handlar mer om mig än min inspiration. Det är de inlägg jag kallar för avlastningar. För sanningen är den att detta inte är någon officiell blogg om mitt liv som kassör för RFSL Ungdom, mitt ordförandeskap i Ookami eller något annat av mina engagemang. Den här bloggen används av mig på det sätt jag känner att jag vill eller behöver använda den. Och ibland blir jag arg, ledsen, förbannad, sorgsen eller bara irriterad. Då behöver jag lasta av mig någonstans. Och det är alltid väldigt skönt att lasta av sig i det offentliga rummet, men inte använda namn på vem eller vad man är bitter på.
Varför är det så då? Jo för då får man den bekräftelse som man för det mesta behöver känna när man är nere. Jag går in på bloggen och ser att någon faktiskt bryr sig om hur jag känner och om jag mår dåligt. För det mesta får man den bekräftelsen IRL, men tyvärr är jag då och då rätt duktig på att dölja hur jag känner. Därav skriver jag ibland att jag är arg eller ledsen på folk, utan att nämna deras namn. För jag behöver få ur mig ilskan, och tro mig, det är bättre att jag gör det på internet än IRL. Jag har haft aggressionsproblem tidigare, och jag är livrädd att de ska dyka upp igen.
På tall om mina tidigare aggressionsproblem så har jag gått igenom flera stadier av att hantera dem. Under grundskolan så hanterade jag dem inte. Jag bara släppte lös när jag blev arg, var våldsam och fruktansvärd som människa i allmänhet. Under gymnasietiden så arbetade jag omedvetet med att stänga öronen mot allt som gjorde mig arg och intalade mig att allt var bra. Visst, jag blev en lättare människa att leva med, men jag mådde inte bra själv.
Under folkhögskoletiden så började jag med avlastningsmetoden. Men inte via blogg, nej nej. Jag snackade istället skit. Jag snackade sådana otroliga mängder med skit så jag skäms över det. Jag ägnade förmodligen cirka 12 timmar om dagen till skitsnack, förutom på helgerna då det eskalerade och ökade till 15 timmar per dygn, cirka. Jag trivdes innerst inne inte med mig själv, och många av mina vänner fick höra min ständiga rännil av skit. Så efter ett tag kom jag fram till att det inte var någon höjdare.
Nu, sedan 2007, så avlastar jag mig då och då via min blogg. Då och då kan det hända att det spiller över och jag eventuellt sårar någon via bloggen, vilket inte är min direkta mening. Det är självterapi jag håller på med här, inget annat, och jag är noggrann med att inte nämna namn, eller ens initialer, när det är känsliga inlägg.
Och ibland kan det innebära att jag tror för mycket om mig själv IRL. Visst, jag vet att jag är jävligt bra på det jag gör, alltså mitt arbete i mina olika föreningar. Men då och då kan det spilla över även där. Jag blandar ihop min roll som kassör i RFSL Ungdom Karlstad med min ordförande roll i Ookami och då kan det bli fel. Ordförandens roll är som den som ska hålla ihop styrelsen och vara medlare då det behövs, och jag kan nog, med svansen mellan benen säga att jag varit p väg att ta den rollen i föreningar där jag inte ens är i närheten av den rollen, och det ber jag om ursäkt för, om någon har tagit illa vid sig. Allt jag gör IRL gör jag för att alla som jag bryr mig om ska må så bra som möjligt, och jag vet av egen erfarenhet att man inte mår bra av konflikter av någon sort.
Kram på er!
(Oj vad långt det blev... Men så kan det gå när man har mycket inspiration. :-D)
tisdag 5 januari 2010
Google, namn, blickar & bröder
Då och då får jag för mig att skriva in en kompis eller bekants namn på Google och googla personen i fråga. Just nu, för typ 30 minuter sedan så gjorde jag det med Daniel Przybyla, med anledning av drömmen jag hade i förrgår natt.
Och jag hittade en sida från en kör som jag trodde var utdöd sedan länge. En kör jag, Timmy och Daniel och några andra kompisar sjöng med när vi gick på högstadiet... Och tänka sig, kören håller fortfarande på. Och Timmy och Daniel är med. Det fanns bilder på kören och man såga tvillingarna stå i tenoren och sjunga. Det är roligt att det fortfarande sjungs i Bengtsfors.
En annan sak som är roligt är att jag, fortfarande, trots att jag inte sett eller träffat tvillingarna sedan gymnasiet, kan se skillnad på dem. De är väldigt lika varandra, fysiskt, då de är enäggstvillingar. Men det är något i ögonen. Deras blickar... Jag ryser bara jag ser dem på kort. De är båda rätt så stränga i uppsynen, men det finns något i Daniels blick som suger tag i en. Man kan inte släppa den blicken när den väl har fångat en.
Herregud, jag låter ju förälskad. Men det är jag inte. Jag var förälskad i Daniel i högstadiet, innan jag kom ut. Det var en turbulent tid, och jag kunde på något sätt finna lugn i hans blick, trots att vi inte kom överens på något plan alls. Vi hamnade till och med i handgemäng en gång, när han hade fått veta att jag gillade honom, men jag lyckades att kväva det ryktet, delvis. Men jag mådde inte bra i högstadiet, men Daniels blick höll mig som sagt lugn. Den blicken är en blick man inte glömmer.
Timmys blick däremot har en enorm energi i sig. Varje gång han tittar på en så gör han det till 110%, precis som han gjorde allt annat. Man kände verkligen energin i hans blick, det där levnadsglada som jag fastnade så för hos honom. Han älskade, och älskar förhoppningsvis fortfarande, livet. Det var det jag kände varje gång han tittade på mig. Energi, positiv energi. Energi som jag önskade var min många gånger.
Przybyla-bröderna är ett fenomen som kretsat väldigt mycket i mitt huvud sedan drömmen i förrgår natt. Varför har vi ingen kontakt? Varför har jag ingen kontakt med någon från gymnasiet/högstadiet? Jag har några nummer kvar, men jag är lite för feg för att försöka ta kontakt på allvar igen. Jag vet inte vad de har för bild av mig, och framförallt så är jag osäker på vad jag har för bild av mig själv runt dem. Blir jag kanske den där unge, oseriösa killen som jag var på gymnasiet? Eller kan jag hålla fast vid vad Robert beskrev mig som en gång? Belevad, mogen, socialt kompetent? Jag vill ha kvar Ternstedt och Przybyla-bröderna i mitt liv, trots att vi inte umgåtts på väldigt länge så innebär det de gav mig under skoltiden mer än det mesta som hänt mig, trots att jag förmodligen för det mesta var enormt påfrestande.
Nåväl, jag mår bra som jag lever nu, trots att mycket tid och kraft går åt till skola, RFSL Ungdom och Ookami. Men jag trivs med mycket i mitt liv. Jag har nu många vänner i mitt liv som är oumbärliga. De skulle jag inte för mitt liv byta bort för något annat, men det jag hade under gymnasietiden kändes bra också, och känns fortfarande bra när man tänker på det.
Långt och filosofiskt inlägg det här. Men vem behöver inte skriva av sig ibland?
Och jag hittade en sida från en kör som jag trodde var utdöd sedan länge. En kör jag, Timmy och Daniel och några andra kompisar sjöng med när vi gick på högstadiet... Och tänka sig, kören håller fortfarande på. Och Timmy och Daniel är med. Det fanns bilder på kören och man såga tvillingarna stå i tenoren och sjunga. Det är roligt att det fortfarande sjungs i Bengtsfors.
En annan sak som är roligt är att jag, fortfarande, trots att jag inte sett eller träffat tvillingarna sedan gymnasiet, kan se skillnad på dem. De är väldigt lika varandra, fysiskt, då de är enäggstvillingar. Men det är något i ögonen. Deras blickar... Jag ryser bara jag ser dem på kort. De är båda rätt så stränga i uppsynen, men det finns något i Daniels blick som suger tag i en. Man kan inte släppa den blicken när den väl har fångat en.
Herregud, jag låter ju förälskad. Men det är jag inte. Jag var förälskad i Daniel i högstadiet, innan jag kom ut. Det var en turbulent tid, och jag kunde på något sätt finna lugn i hans blick, trots att vi inte kom överens på något plan alls. Vi hamnade till och med i handgemäng en gång, när han hade fått veta att jag gillade honom, men jag lyckades att kväva det ryktet, delvis. Men jag mådde inte bra i högstadiet, men Daniels blick höll mig som sagt lugn. Den blicken är en blick man inte glömmer.
Timmys blick däremot har en enorm energi i sig. Varje gång han tittar på en så gör han det till 110%, precis som han gjorde allt annat. Man kände verkligen energin i hans blick, det där levnadsglada som jag fastnade så för hos honom. Han älskade, och älskar förhoppningsvis fortfarande, livet. Det var det jag kände varje gång han tittade på mig. Energi, positiv energi. Energi som jag önskade var min många gånger.
Przybyla-bröderna är ett fenomen som kretsat väldigt mycket i mitt huvud sedan drömmen i förrgår natt. Varför har vi ingen kontakt? Varför har jag ingen kontakt med någon från gymnasiet/högstadiet? Jag har några nummer kvar, men jag är lite för feg för att försöka ta kontakt på allvar igen. Jag vet inte vad de har för bild av mig, och framförallt så är jag osäker på vad jag har för bild av mig själv runt dem. Blir jag kanske den där unge, oseriösa killen som jag var på gymnasiet? Eller kan jag hålla fast vid vad Robert beskrev mig som en gång? Belevad, mogen, socialt kompetent? Jag vill ha kvar Ternstedt och Przybyla-bröderna i mitt liv, trots att vi inte umgåtts på väldigt länge så innebär det de gav mig under skoltiden mer än det mesta som hänt mig, trots att jag förmodligen för det mesta var enormt påfrestande.
Nåväl, jag mår bra som jag lever nu, trots att mycket tid och kraft går åt till skola, RFSL Ungdom och Ookami. Men jag trivs med mycket i mitt liv. Jag har nu många vänner i mitt liv som är oumbärliga. De skulle jag inte för mitt liv byta bort för något annat, men det jag hade under gymnasietiden kändes bra också, och känns fortfarande bra när man tänker på det.
Långt och filosofiskt inlägg det här. Men vem behöver inte skriva av sig ibland?
torsdag 27 december 2007
Den bästa julklappen...
Den bästa julklappen till mig är modet att våga,
Modet som kanske får andra att fråga
Får mig att jubla och dansa av glädje och skratt
För mig är det en ovärderlig skatt.
Den bästa julklappen till mig är nyheten om dig
Som upplyser världen om att du är som mig
Och släpper lös alla tankar och allt förakt
Så att livet ännu en gång går i takt
Den bästa julklappen till mig är saningen
Och den oväntade landningen
I livets mest underbara uppenbarelse
Så att man kan ge livet en givelse
Den bästa julklappen till mig är ännu en.
En garderob som blivit tom återigen
En till människa som kan vara sann
Och som får lev som han vill.
Grattis till er alla!
Modet som kanske får andra att fråga
Får mig att jubla och dansa av glädje och skratt
För mig är det en ovärderlig skatt.
Den bästa julklappen till mig är nyheten om dig
Som upplyser världen om att du är som mig
Och släpper lös alla tankar och allt förakt
Så att livet ännu en gång går i takt
Den bästa julklappen till mig är saningen
Och den oväntade landningen
I livets mest underbara uppenbarelse
Så att man kan ge livet en givelse
Den bästa julklappen till mig är ännu en.
En garderob som blivit tom återigen
En till människa som kan vara sann
Och som får lev som han vill.
Grattis till er alla!
torsdag 22 november 2007
Tv-spels-filosofi Vol. 1
Ja, ibland händer det att jag spelar TV-spel. Det händer till och med rätt så ofta. Och då och då så dyker det upp små citat som jag relaterar till eller tycker är tänkvärda. För tillfället så spelar jag FFX-2. Visst, inte världens mest välgjorda spel, men det finns höjdpunkter. En utav dessa är när en liten söt trumpetar-sak står i en skog och säger som följer:
"Oh me, Oh my, what did you say?
Don't move an inch! I'm on my way!
These woods grow lonely, day by day."
Det är vackert, tycker jag, för det stämmer ganska bra in på mig. Första raden, det känns som om få personer verkligen lyssnar på mig. Andra raden, Jag önskar att en viss någon skulle komma och rädda mig från det jag är. Tredje raden, Jag känner mig ensam. Jag har inte haft något seriöst förhållande nu på 2 år, och det börjar kännas rätt så dåligt... Om inte annat på grund av mina tidigare löften.
Det där förstod ni nog inte överdrivet mycket av, men det är kanske inte riktigt meningen heller. När jag flummar runt i mitt förflutna är det bara ytterst få som förstår, och det kanske är bra det. Men nu ska jag rycka upp mig själv med rötterna och bli gladare och piggare, för imorgon så sätter jag och Katrin oss på ett tåg och reser till Kopparberg. Javisst! Då blir det vinterkonferens för hela slanten! Få umgås med Styrelsen med stort S och Katrin en hel helg, det är fan inte fel det. :-)
Plus att jag nu inte fick mitt Robert-fix i Söndags, så jag får tillfredställa det imorgon istället. :-P Det ska bli trevligt. Moahahaha (ondskefullt skratt).
Kram på er!
"Oh me, Oh my, what did you say?
Don't move an inch! I'm on my way!
These woods grow lonely, day by day."
Det är vackert, tycker jag, för det stämmer ganska bra in på mig. Första raden, det känns som om få personer verkligen lyssnar på mig. Andra raden, Jag önskar att en viss någon skulle komma och rädda mig från det jag är. Tredje raden, Jag känner mig ensam. Jag har inte haft något seriöst förhållande nu på 2 år, och det börjar kännas rätt så dåligt... Om inte annat på grund av mina tidigare löften.
Det där förstod ni nog inte överdrivet mycket av, men det är kanske inte riktigt meningen heller. När jag flummar runt i mitt förflutna är det bara ytterst få som förstår, och det kanske är bra det. Men nu ska jag rycka upp mig själv med rötterna och bli gladare och piggare, för imorgon så sätter jag och Katrin oss på ett tåg och reser till Kopparberg. Javisst! Då blir det vinterkonferens för hela slanten! Få umgås med Styrelsen med stort S och Katrin en hel helg, det är fan inte fel det. :-)
Plus att jag nu inte fick mitt Robert-fix i Söndags, så jag får tillfredställa det imorgon istället. :-P Det ska bli trevligt. Moahahaha (ondskefullt skratt).
Kram på er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)