Att ljuga...

Så har man då ljugit honom rakt upp i ansiktet.... Känner mig som en fruktansvärt, kuk-dålig människa.... Men vad ska man göra....


Varför?

Nu är det klart!!!

YES!!! Fan vad bra! Jag ska föreläsa för Sverok Svealand på pride house i sommar! Är jag nöjd eller? Självklart är jag nöjd! :-D

Så HBT vs. MMORPG Here I come! Nu ska man bara bestämma sig för vad man ska säga också. XD Men det ska nog inte bli så svårt. Det är ju två roliga ämnen som blandas, kan inte bli mycket annat än bäst. :-D

Kram! *Hoppa i extas*

Skulle vara sjukt häftigt!

Så har man då fått förfrågan som man alltid velat ha! Känns det bra eller? Svar: Ja för fan!

Alltså, inget är bestämt, men på Sthlm Pride i år så kommer SVEROK att hålla en föreläsning på Pride House om att vara HBT och spela MMORPG, och vår sekreterare fick frågan om det var någon i vår styrelse som kunde tänka sig att ta det. Man kan väl säga att jag kände mig väldigt påtänkt. :-D

Så om det nu blir som jag hoppas; kom till pride house i sommar och lyssna på mig prata om MMORPG. :-D

Pepp som fan!

Mer som händer i mitt liv då? Inte så mycket nu faktiskt. Visst, alla gamla känslor finns ju kvar, men det känns som att tack vare allt så hamnar de lite i skymundan för tillfället, och det är skönt.

Blev tvungen att köpa en ny MP3 igår... Segt, men har lite svårt att klara mig utan musik. XD

Tills nästa gån! :-)

Fem steg längre...

...än näsan räcker...

Fråga mig inte vad det betyder, fick bara för mig att skriva det.

Nu är mitt liv på väg att hamna i balans igen, och det är bra det. Jag mår inte dåligt, men när jag känner efter så mår jag inte bra heller... Det är frågan om det är bra eller dåligt... Så när folk frågar så kommer jag nog för tillfället att svar att jag mår.

Men att mitt liv har kommit i balans betyder inte att min ekonomi har gjort det. Mina betyg är mindre smickrande, och jag tror mig kunna få några problem med CSN nästa termin. Vi får se på det. Beror mycket på min Gehörstenta på måndag och min satslära-tenta.

Men det är bara att bita ihop och överklaga, om det blir så.

Tills nästa gång!
Cheers!

Fortfarande, BGC, love you guys!

Maktlös

Jag känner mig så sjukt jävla maktlös.

.....

Jag vill inte att folk ska se mig så här svag... Vet inte hur mycket jag orkar umgås med folk när jag är ensam, men när jag väl umgås med folk så känns det bra... Iallafall ända tills folk ser igenom. Det spelar ingen roll vem det är, om det är någon helt okänd eller om det är någon av mina bästa vänner. Jag vill inte att de ska lida för att jag mår dåligt.

Men något som hjälper mot depression är ilska. Hur VÅGAR han! Hur VÅGAR han säga att jag skadar RFSL Ungdom Karlstad. Och hur vågar han påstå att sånt som jag inte vill inte blir av! Han är ung, det vet jag, men han ska inte komma och anklaga mig bara för att jag är emot ett förslag han har. Om du någonsin läser det här så ska du veta att jag föraktar dig över det mesta för tillfället. Jag föraktar dig till och med mer än mina klasskamrater på Hjo, och det vill inte säga lite. Och när jag föraktar folk gör jag det av hela mitt jag och hjärta. Och det finns både mycket av mig och mitt hjärta.

Men det är skönt att vara arg på något konkret. Alla mina oförklarliga känslor riktas om mot det här, och det känns skönt att ha ett skäl till föraktet igen, och att faktiskt känna det mot någon jag faktiskt aldrig riktigt har brytt mig om.

Dåliga nyheter

Igår fick jag veta att en av mina kompisar från gymnasiet, som jag uppskattar väldigt mycket, trots att vi inte setts på ett tag, har försökt ta livet av sig och legat på intensiven i två veckor.

Jag känner en oerhörd förståelse för honom, men jag fick också insikt i vad jag tvingar mina vänner att genomgå, och framförallt då C, B och G. Och det får mig knappast att känna mig som en bättre människa.

Hoppas att jag får komma och hälsa på honom i veckan. Längtar sjukt mycket efter honom.

Kram!

"Det finns inget värre..."

"... än fulla kvinnor?"

Nja, inte mycket, men några få saker finns det väl. Men shit vad hon triggade mig och mitt depp, hela tiden också! Sheisse!

Tackar alla gudar, djävlar, änglar och mindre demoner att C är här ikväll... Annars vet jag inte vad jag skulle göra.

Smärtan...

Smärtan eskalerar. Så fort jag inte är hemma så blir den bara värre, känns det som... Eller, det finns vissa undantag, nämligen när jag är med C, B eller G. De är den bästa medicin man kan ha... Vet inte hur jag skulle klara mig utan er.

C bor hemma hos mig nu, fram till sommaren. Det är väldigt skönt, för nu vet jag att jag kan må lite bättre när jag kommer hem från skolan varje dag. Det som gör mig mest nervös är sommaren... Men det är ett senare problem... Och han förstår mig bättre än någon annan jag känner. Och han vet hur han ska lugna mig också, och det är helt ovärderligt i min värld.

Kram!

Ser klart...

Idag ser jag mer klart på mina känslor än vad jag gjorde igår... Förstår mer av varför jag tänker och känner som jag gör. Visst, en hel del är fortfarande ouppklarat i mitt huvud, men den där ilskan som jag inte kunnat förklara har jag fått mer koll på. Och jag läste mitt inlägg från igår också... Och ja, jag är ett svin, om ni inte redan har märkt av det.

Det jag kände igår när jag skrev var något som jag kände inför mig själv, och sedan, omedvetet, projicerade ut på dig... Sjukt orättvist, och jag vet inte alls hur jag ska kunna få din förlåtelse, om det nu är möjligt. Och som vi konstaterade igår, både du och jag, så är jag sjuk... Men det är, som vi också sa, en klen tröst.

Om någon bryr sig...

...är det då inte meningen att de ska visa det på något sätt? Och jag vet att du vet, och tidigare har du alltid visat någonting... Varför inte nu, nu när jag mår som absolut sämst, sedan Martin? Är det så här man faktiskt skiljer på riktiga vänner och ytliga? Och jag är så arg, trots att jag inte vet varför. Jag blir arg bara jag ser bilder på dig, och jag är inte säker på att vi kommer att kunna arbeta tillsammans längre...

B,C och G; Jag älskar er!

Upp och ner...

Det sägs att livet går upp och ner, och att det är nödvändigt. Detta fenomen håller jag i mångt och mycket med om, men det känns för tillfället som att jag får lite mer än min beskärda del av ner...

Och som ett brev på posten så kommer tvivlet, tvivlet på att mina vänner egentligen bryr sig, tvivlet på mina gärningar, tvivlet på att jag duger. Och när jag väl, på något outgrundligt vis kommer fram till att folk faktiskt inte bryr sig så visar alla den direkta motsatsen. Och jag älskar er för det. Men när jag får höra och veta hur mycket ni bryr er så gör det så ont. Det gör så ont att i mina tankar redan ha svikit de tre personerna som betyder så sjukt jävla mycket i mitt liv... Det gör så fruktansvärt ont att jag inte kan förmå mig att lita på att de alltid finns där för mig. Och jag förstår inte hur sjukt långt ner man kan sjunka trots att tre stycken enormt starka och underbara människor står och drar för fulla muggar för att få mig att åka lite mer uppåt...

Och dessa förbannade tankar som man aldrig kan trycka ner, tankar som skrämmer mig, tankar som jag inte vågar dela med någon, i rädsla att skjuta bort de tre som står och drar i mig. Visst, de vet lite av det, men jag vet att de inte känner till djupet som jag står vid, och som jag är så nära att falla ner i.

Men ni tre, jag älskar er över allt annat. Jag hoppas att ni vet vilka ni är, annars har jag verkligen inte lyckats med något här i livet, för ni tre är det viktigaste i mitt liv nu, och jag kan inte förstå hur jag ska överleva utan er, sen när ni försvinner från mig.

Förlåt, kära läsare, för att mina inlägg har varit en smula deprimerande det senaste, men jag har varit tvungen att skriva av mig någonstans, och då har bloggen varit det bästa stället. Jag hoppas att bloggen ska bli lite mer entusiastisk inom en överskådlig framtid, men vi får se hur det blir med det. Tills nästa gång; ta hand om er.

Allas liv...

Alla andras liv verkar flyta på rätt bra. Dock verkar mitt ha stannat i någon sorts svacka. En dal av ilska, hat, sorg och depression... Frågan är då, vem ska man ta ut all denna negativa energin på? Jag har tidigare försökt stänga in den i mig, och låta bli att visa den så gott jag kan, men det finns några som ser igenom det, och det tackar jag dem oändligt mycket för. Utan er hade jag inte levat idag.

Men en sak som jag har märkt hjälper, det är att skriva... Ett väldigt tydligt exempel på detta är när jag var hemma hos G och hjälpte honom med en grej, samtidigt som han hjälpte mig att hålla mig lugn. Jag mår bättre en liten stund om jag får skriva. Skriva skit om folk som jag aldrig träffat, och som jag förmodligen aldrig kommer att träffa, och känna att jag har belägg för att ösa skit över personen i fråga. För när jag var hemma hos G så skrev vi en grej angående en vis Johanna Hildebrandts krönika i Aftonbladet. Hon klandrade ungdomar för att ha försvarat sitt ungdomens hus i Köpenhamn. Och jag blev så arg på hennes resonemang, och det var så sjukt skönt att få skriva X antal väl valda ord om och till denna obetänksamma kvinna.

Och jag fick ur mig så sjukt mycket skit ur mig via skrift. Men den var ju långt ifrån borta för gott. Det kändes bra under kvällen, och lite morgonen därpå, men sen kom det smygande. Inte starkare, men heller inte svagare.

Nu har jag iallafall, efter mycket om och men, fått mediciner. Dock känns det inte som om de hjälper alls, och jag faller djupare ner i skiten för var dag. Att vara med G, C och B ger mig lindring från smärtorna en kortare stund, men det kommer alltid tillbaka efter ett tag... Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det, men som det verkar nu så överlever jag det iallafall, men det är knappast medicinernas förtjänst.

Förlåt att jag oroar er, men jag måste få ur mig allt någonstans...

Kram!

I Arvika

Sitter hemma hos G i Arvika nu. Har inte varit så pass lugn på väldigt länge, som jag är nu. Och detta trots att jag missade att ta mina mediciner igår kväll.

I helgen var jag på RFSL Ungdoms kongress. Det var tyvärr en väldigt jobbig kongress för mig, rent känslomässigt, så jag kunde inte riktigt njuta av det underbara umgänget som jag brukar. Men det var skönt att få komma bort från allt en stund iallafall.

Och som ni förmodligen redan räknat ut: mitt liv är långt från bra, och det kommer att ta lång tid att komma till ett stadie som kan räknas som bra, men det känns kanske som om jag är på väg iallafall...