Tidningen

Tidningen.
"I tidningen läser jag dagligen
Hur världen ser ut nu, antagligen.
Det slår mig att allt känns så främmande
Så pinsamt ibland och beklämmande.
Jag svettas som om i tropikerna
Jag 'sutte' och läste rubrikerna
Och tänker ibland när jag läser dom
'Förstår jag det här som jag läser om?'

I tidningen står det att Bryssel sätter
Upp alla regler och sysselsätter
Massor av folk i Bryssel
Med ett begåvat syssel.
Men om man ej blivit Brysselsatt
Då blir man svårare sysselsatt.
Då blir man lättare sysselfri
Däremot aldrig Brysselfri

I tidningen läser jag dagligen
Hur världen ser ut nu antagligen.
Det skrivs mig på näsan, väsentligen
Hur världen ser ut nu, egentligen.
Jag vänder och vrider notiserna.
Jag vänder och vrider på kriserna.
I hoppas i all denna vridningen
Att Världen är bättre än Tidningen."

Galenskaparna & After shave, Alla ska bada, akt II

Mycket tänkvärd dikt om både dagstidningar och sakspecifika tidningar.

Eli is back

Japp, Eli är tillbaka, bättre, bitskare och bittrare än någonsin. Men framförallt, med mer att göra än någonsin.

Jag gör mycket men väldigt lite är det värt att skriva om. Liksom, det är RFSL Ungdom, Ung Vänster, Ookami, Outbreak, Solcon (före detta Kamicon), Nissens Spelstuga, L.I.K., RFSL, jobbet och en massa annat, men inget av detta är speciellt intressant att varken skriva eller läsa om, känns det som. Men jag lär väl uppdatera här då och då, när det händer något roligt eller oroligt. Ni får gärna komma med tankar om vad ni vill se mig skriva om. Vi får se om jag väljer att följa era önskningar, men det kanske blir en inspiration, vem vet. :-)

Comatose

Hej på er! Nu är jag hemma från Pride igen och livet börjar rulla på, så sakteliga. Dock är det något som gnager i mitt bakhuvud. En låttext, närmare bestämt. En låt som jag känner stämmer lite på mig, just nu. Inte lika extremt som i låten då, men fortfarande en känsla av att jag inte lever mitt liv fullt ut utan dig.

Precis, jag har lyckats hitta en "dig" igen. En sån där man som man bara faller framför fötterna på, som man hela tiden känner att man vill verka så bra som möjligt inför, men som man alltid lyckas göra bort sig inför.

Jag vill vara i ett förhållande igen. Vill vara någons "någon". Eller, jag vill vara hans "någon", närmare bestämt. Jag vågade icke säga något till honom i veckan, så vi får se om jag vågar göra det senare. Vi får se. Vi får se. Men om jag känner mig själv rätt så kommer jag knappast att göra något åt det de närmaste månaderna. För sån är jag.

Tell me that you will listen
Your touch is what I'm missing
And the more I hide I realize I'm slowly losing you

Ja ja. Nu ska här sovas. God natt!

Okonstruktivitet & Livsfilosofi á la Eli nr 4

Ja, det är vad det här inlägget kommer att innehålla.

Vad har egentligen hänt i mitt liv sen jag blev effektivt utkastad och utfryst tro? Jo, det ska jag tala om för er: Jag har förlorat tron på sakspecifika förbund, i sin helhet. Det finns nog endast ett sakspecifikt förbund kvar som jag faktiskt fortfarande tror på, och det, mina vänner, är Sverok, där man faktiskt inte försöker "härskarteknika" ut folk som tycker annorlunda.

Jag har också blivit en mycket mer "konfliktkåt" människa, och drar mig inte längre från att lösa konflikter med kalla ord och rätt så hårda åthutelser. Äntligen kan man vara ärlig med sina syften och mål, vilket jag inte kunde tidigare.

Äntligen kan man se själva konflikten ur ett större perspektiv och inse att jag faktiskt hade rätt och alla inblandade betedde sig mindre värdigt. Återigen, härskartekniker for the win, uppenbarligen.

Och sen, sist men inte minst: Makt går folk åt huvudet, vare sig man märker det eller inte, och folk med makt tar sig friheten att ge andra råd och tips. Jag säger tack, men nej tack.

Över och ut.

Livsfilosofi á la Eli nr 4:

Alla organisationer och personer som det är lätt att sprida rykten om förtjänar att få rykten spridda om sig.

Livsfilosofi á la Eli nr 1-3

Jag har börjat på ett nytt litet okonstruktivt projekt som jag kallar för Livsfilosofi á la Eli. Det började en dag när jag var lite småbitter som jag kan vara ibland. Jag surfade runt på Facebook, av alla ställen, och så skrev jag precis vad jag tyckte. Så det kommer att bli en lång serie av filosofier från min sida. Här kommer de första tre:

Livsfilosofi á la Eli nr 1:

Samtliga sammanslutningar av fler än 25 människor som tycker liknande saker är av ondo.

Livsfilosofi á la Eli nr 2:

Människor beter sig efter sina instinkter, och bör därför bemötas med
yttersta förakt.

Livsfilosofi á la Eli nr 3:

Internationella lagar bör följas. Alltså; fy på Israel, befria Palestina!

Fler kommer i dagarna när min bitterhet når sin pik igen.

Tjofräs!!!

Tjofräs!!! Nu tar bloggfascisten i mig över igen! Bloggfascisten är en sån typ som skriver blogginlägg helt utan mening, för att jag inte har något bättre för mig.

Jag loggade in på QX idag, som så många andra dagar. Det är ingen ovanligthet, faktiskt. För er oinvigda så är QX ett gaycommunity här på nätet. Där ser jag att någon har vart inne och tittat på min presentation. Eller, ganska många har varit inne och tittat, men fokus ligger nu på en specifik. Denna specifika människa är en person som jag har haft en ovanligt hård dispyt med, och som har sagt att hen inte vill ha mer med mig att göra? Hmmm, hur kommer det sig då att hen tittar till min pres från och till? Enormt intressant. Så, den mer reaktionära delen i mig får mig självklart att kasta iväg ett lite PM till henom och fråga hur hen mår och så vidare. Allt i väldigt trevliga ordalag och beter mig som folk och hela fadderullan. Dock vet jag att hen kommer att störa sig så enormt på det, och jag kan inte låta bli att njuta lite av det. Jag vet, jag är en dålig människa, man får inte irritera andra, bla bla bla, men sanningen är den att skadeglädje är, om inte den enda sanna glädjen, en väldigt skön känsla då och då. Och jag vill inte på något sätt att hen ska må dåligt. Jag vill bara se till att hen beter sig som folk.

Visst, min mer uppfostrade sida sa åt mig att inte skicka de där två meningarna, eftersom hen har tydligt markerat att hen inte vill ha med mig att göra. Men jag ska erkänna: Det senaste året har mitt samvete krympt till näst intill obefintligt, så det var inga svårigheter att pressa ner de tankarna i skosulorna.

Jag är, som sagt en dålig människa, men när folk beter sig som barnungar förtjänar de inte bättre.

Objekt?

Jag ska berätta om en händelse för er.

För några veckor sedan träffade jag M och älskade R på stan. Vi stod och pratade lite om ditt och datt (jag kommer inte ihåg om exakt vad) när det går förbi en familj med ett barn som har en McDonalds-ballong. Barnet tappar sin ballong och M säger stackars honom. Jag kontrar direkt med att säga henne, och sen blir det en kort diskussion om det är en han eller hon, där jag snabbt kommer fram till att det är en det, M till att det är en han eller hon och R till att det är en hen. När R och M tittar frågande på mig så rycker jag lätt på axlarna och säger den enkla sanningen:

"Barn är inte människor, de är objekt."

Nu ska ni vara väl medvetna om att det var ett skämt. Barn är människor, trots att de är mindre och kanske inte gör så mycket för kollektivet än. Och det finns risk att de växer upp och blir riktiga svin. Tro mig, jag har sett just den utvecklingen in real life, och det är ingen vacker syn.

Vidare då, vad händer i mitt liv? Liv händer i mitt liv, skulle man kunna säga. Jag håller, sakta men säkert på att flytta in hos fina Liv och det kommer att bli helt awesome när vi får tag på en trea. Tills dess får vi slåss om de två rum som finns i hennes nuvarande lägenhet.

Kamicon närmar sig också, och jag är nästan, nästan klar med alla utskick. Bar några få kvar. Sedan är det bara att vänta på att pengarna från föranmälan ska droppa in. Och att kommunen ska höra av sig om vår sovsal. Utan den kan det bli ett problem. :-S

Nåväl, tills vi hörs nästa gång. Och kom ihåg, barn är objekt.

Krams!

Mycket, massor och mer.

Det är mycket jag vill skriva, men vet att jag inte borde. Och det finns ännu mer som jag borde skriva men som jag inte vill skriva. Så jag kommer inte skriva om något av varken det jag vill eller borde skriva, utan kommer i detta inlägg fokusera på helt världsliga och till synes värdelösa ting.

Mars månad. Det är något med den här månaden. Någonting riktigt dåligt. Jag kan nästan beskriva exakt varje dag i Mars månad 2011, för månaden i fråga har sett likadan ut varje år. April har några få skiljetecken, men inte många. Det är först i maj som det börjar hända grejer som är värda att lägga fokus på.

Men, det finns en stor skillnad i Mars månad 2010. Skillnaden börjar på P. Det är något jag kan finna trygghet i. Men trots denna trygghet så hämtade jag ut en dos på apoteket idag, vilket kändes riktigt sugigt, måste jag säga. Mars månad är medicinernas förlovade månad, kan man lugnt säga. Och inte nog med att det innefattar väldigt mycket skam för mig att jag lever på de mediciner jag lever på så äter de iväg på en ekonomi som jag inte riktigt har. Men det är inte det som är jobbigast. Det som är värst är att jag är svag, och att jag inte gillar att visa mig så svag och skamlig som jag gjorde i helgen, trots att det bara var för två personer. De ska inte behöva bära mina problem, vilka problem de än är. Det är så jag lever mitt liv och det är så jag är uppfostrad.

För att nu bli lite världslig, som jag lovade i början av inlägget. Jag tittade på Top Model idag. Lite besviken på den här säsongen, men det är jag alltid i första avsnittet. Men det som var intressant var, hör och häpna, reklampauserna. Ty, när det är reklam svappar jag mellan kanalerna. På 4:an så gick det samtidigt serien "Arn". Precis när jag svappade över till kanal 4 så var det (förmodligen) första gången Arn träffade Cecilia. Jag vill inte spoila någon handling för er, så jag ska inte göra det. Men de hade fått tag på en så vacker skådespelare till Cecilia! Hon verkligen sken. Och då tänker jag inte prata om Arn. Där kan vi snacka söt kille. Han hade också det här vackra över sig. En kvalité man hittar hos på tok för få killar nu för tiden. De flesta siktar på att vara snygga, sexiga eller söta. Men det är sällan de verkligen är vackra. Men där hade de hittat en som verkligen var det. Det är ett högt betyg.

Mer världsligt? Njae, tror inte det. Håller på att leta ny lägenhet och så, eftersom jag nu är tvungen att flytta. Varför undrar ni? Hmmm, tänker inte riktigt skriva det på bloggen. Vill släppa bomben för min familj först, då delar av den faktiskt läser min blogg. Skulle vara ytterst opassande om de fick veta det på nätet.

För övrigt vill jag säga att Borås och Göteborg är fyllda av guldkorn som jag inte vill förlora någonsin. Ni var underbara i helgen, och jag vet inte vad jag skulle gjort utan er i helgen. Massor med kärlek till er, om ni nu läser min blogg.

Och så är Amy MacDonald en Pseudogud. Tänkte bara säga det.

Den här gången blir det ingen kollektivkram. Har fått en ny princip kring kollektivkramar.

Negativa energier och hanteringen av dessa

Som jag sagt tidigare så är jag något av en new age-människa. Och nu ska jag prata lite om negativa energier.

Negativa energier genereras av negativa känslor. En del hävdar att de skapas av negativa händelser, men så är icke fallet, vad jag tror. Nej, eftersom händelser är inte negativa i sig. Det beror på människan som upplever händelsen, om hen upplever händelsen negativ så skapas det negativa känslor och det resulterar i negativa energier.

När man väl upplevt negativa känslor och skapat dessa energier så behöver de få komma ut. Detta resulterar ofta i att man blir bitter, grinig, sur, arg, ledsen och så vidare. I mitt fall blir det så att jag spyr galla. Jag spyr massor med galla. Ibland obefogat, ibland befogat. Dock är det största problemet att jag ofta håller inne denna kaskad av galla, så gott jag kan.

Då tar de negativa energierna sig en ny form. När man dämt upp dem så länge som jag gör (år i taget ibland) så flödar de över i form av att de tar ut sin rätt på min kropp. Oftast då i form av sjukdomar. Och jag vet inte riktigt vad det är jag dämt upp nu, men jag har fått feber de luxe. Min läkare har sagt att jag inte får gå utanför lägenheten på hela veckan på grund av skiten... Lite bitter är jag allt.

Nåväl, nu har jag blivit invald i ytterligare en styrelse iallafall. Ung Vänster Värmlands DS sitter jag nu i. Trevligt. Enda Problemet är att de har sitt första möte samtidigt som jag har arbetsintervju... :-P Men men, det är bara att vänta tills nästa möte. ^^

Biohazard!

Hmmm, jag har hört att det är dåligt att inte äta. Börjar känna av att jag faktiskt inte ätit sen den 9:e mars... Jag är trött och känner mig lite febrig. Men that's life. :-P Ska nog mata mig lite idag.

I eftermiddag åker jag iväg till Linköping för SVAG-möte. SVAG står för SpelVeckans ArbetsGrupp. Grymt kul, hoppas jag, bara min feber går ner. Det gör den nog efter att jag ätit. :-P

För övrigt har jag börjat med en hobby som jag inte gjort sen jag började plugga på Ingesund. Jag har börjat läsa fantasy igen. Eller, för tillfället kör jag på talböcker, inte riktigt samma sak, men enormt roligt iallafall. Man får massor med inspiration.

Klantröv!

Nu har jag ägnat många inlägg till att inte skriva så mycket med fokus på mig själv, men nu ska jag återigen fokusera på just mig själv.

Jag är ett klantarsel, en klantröv och diverse andra dåliga ord om mig man kan komma på. Jag har sovit hemma hos G ikväll och det var trevligt. Någon gång under gårdagen så la jag av mig mina nycklar hemma hos honom. Inga problem, jag la dem så att jag skulle se dem när jag gick upp.

Imorse gick jag upp, klädde på mig, plockade ihop min dator och gick till bussen. Åkte till Karlstad och hoppade av vid residenstorget och känner efter mina nycklar... De ligger kvar hemma hos G. Gissa om jag blev bitter på mig själv eller?

Så nu sitter jag här på Karlstads tågstation och väntar på ett tåg tillbaka till Arvika för att hämta mina nycklar och sedan åka hem igen. Ikväll är det dags för Star Wars på SFR! Bra skit det. :-D

"Att hänga ut" eller "8+4=1?"

Uppenbarligen har jag blivit väldigt bra på att hänga ut folk i bloggen det senaste... Eller vänta nu, nej just det ja, det har jag faktiskt inte blivit. Det är ju mina kära läsare som hänger ut saker åt mig här eller på facebook. Så jag slipper det, skönt va?

Hur menar jag med det då? Jo, vi tar mitt inlägg per den 4:e mars i år som exempel. Där nämner jag en förening. Jag nämner inte vilken förening och jag nämner inga andra namn heller. Och jag lägger, min vana trogen, också ut en länk till min blogg på facebook. Denna länk får ett antal kommentarer, bland annat några småarga från personer som tycker att jag hängt ut föreningen i fråga.

Ding ding! Tänk efter nu. Jag har i efterhand frågat dem som vet hur mina föreningsengagemang ser ut om de kan utröna vilken förening detta handlar om, och de har sett ut som ett frågetecken, samtliga, och säger sedan "Hur ska vi veta det. Du är ju aktiv i 100 föreningar". Sen om man frågar den lilla inskränkta skaran som tror att mitt liv bara kretsar kring en förening, jo, då finns det kanske en chans att de gissar på just den föreningen som de tror hela mitt liv cirkulerar kring.

Så, för att rätta till alla begrepp: Det är inte JAG som hänger ut, det gör ni så bra själva.

Sedan för att komma till just det här med mina föreningsengagemang. Jag sitter för tillfället i 4 olika föreningsstyrelser och har förtroendeuppdrag i 8 andra. Ändå så är alla mina läsare uppenbarligen väldigt skarptänkta när det kommer till att lista ut vilka av dessa tolv (12!) föreningar det gäller när jag skriver om "föreningen" i min blogg. Detta finner jag ytterst intressant. Uppenbarligen fick ni lära er att 8+4=1. Någon måste ta ett allvarligt snack med era mattelärare.

Och det finns fler som reagerat på detta vis. Jag har fått frågan från flera ställen "Handlar det om Ookami" eller "Menar du L.I.K." och på de frågorna har jag svarat sanningsenligt. Ibland handlar det om Ookami, ibland handlar det om L.I.K.

Såg ni nu vad jag gjorde? Jag nämnde två föreningsnamn! Ve och fasa, världen kommer att gå under! Eller?

*10 sekunder senare*

Inga känningar av världens undergång än, så jag fortsätter att skriva tills jag blir bevisad motsatsen. Att hänga ut någon eller något är att skriva så enormt tydligt att det inte kan misstolkas av någon. Det handlar om att nämna namn, som jag nämnde Ookami och L.I.K. alldeles nyss. Nu var det inget negativt om dessa föreningar, de fungerar bra som de gör. Men jag visade på att folk har inte förstått, och de som har kopplat samman 1 och 1 och fått max 3 har förmodligen trott att alla kopplar på samma sätt. Fel. Alla tänker inte som ni gör, tack och lov.

Sedan, de som jag har pratat med om det här och faktiskt nämnt "föreningen" med namn håller med mig. Det som hände var inte sjysst mot medlemmarna och de anser att deras intressen har stått för risk att bli förskingrade. Då är det styrelsens uppgift, vår uppgift (ja, jag sitter fortfarande i styrelsen), att medvetandegöra våra medlemmar OCH vår revisor på detta. Jag valde att göra det via min blogg. Tål ni inte kritik som den jag gav i min blogg borde ni inte sitta i någon styrelse igen någonsin. För det är så med ideellt engagemang. Det är kul ibland, men oftast får man skit för att folk inte håller med. Den här gången höll inte jag med, och jag ansåg att föreningens verksamhet förskingrades. Jag vidtog åtgärder, för att föreningens medlemmars intresse skulle bevaras. Jag agerade som en styrelsemedlem borde ha gjort. Nu hänger jag inte ut föreningen, dock hänger jag ut er brist på respekt för föreningens medlemmar. Tänk på att ni sitter där ni sitter för att tjäna föreningens medlemmar, inget annat.

Intressant.

Hmmm, inte för att ni kommer förstå men here goes.

Intressant... Jag känner ingen smärta kring det här, och ingen som helst sorg. Det har blivit så grymt avlägset att jag känner en viss frihet om det skulle behöva bli så. Att behöva bli fri på de premisser som är på G nu är kanske inte det bästa, men då får det vara så. Men mitt intresse har landat nedanför botten, och då fungerar det inte längre. Allt fungerar så länge det är kul, men för tillfället känner jag verkligen inte att det är roligt längre. Vissa saker kan man fortsätta med trots att det inte är kul eller roligt, men det här är en typisk sådan sak som inte fungerar så.

Plikt finns, men jag har aldrig varit en höjdare på att följa sådana. Så blir det som det känns att det blir nu så kommer jag köra raka spåret.

Brandlarm?

Jag sitter här på skolan i datasalen och har inget bättre för mig. Och helt plötsligt hör jag brandlarmet! Men jag sitter kvar. Känns mer tryggt så. Det snöar ju ute, och det kan man ju bli förkyld av. Så jag sitter hellre i en brinnande kåk.

Eller? Sanningen är den att det verkar som om brandlarmet har fått krupp eller så är det någon rolig jävel som fått för sig att köra något test på larmet. Så här är det nämligen. Brandlarmet på Ingesunds musikhögskola består av en ringklocka som ska ge ifrån sig en enda jättelång signal. Det jag och mina övriga skolkamrater idag blir utsatta för är ett flertal ringsignaler som är mycket korta. De flesta varar bara något mindre än en sekund. Den längsta hittills har hållit ut i 2 sekunder, och då blev jag nästan lite orolig.

Dock är det ju rätt farligt. För att jag skulle reagera på larmet nu så skulle det behöva stå och ringa i drygt 15 sekunder och då skulle det kanske vara för sent? Så, jag är imponerad över att de kör ett brandlarmstest utan att upplysa oss elever om det.

Över 250

Och i ett trollslag så har jag kommit över 350 läsare. Trevligt att ni tycker om att läsa min blogg, kära läsare.

Inspirationen dalar känner jag. Har inte mycket vettigt att skriva. Detta beror mest på att en viss nervrositet har börjat hopa sig i mig igen. Det är nervrositeten inför kongressen jag menar. Jag är, som ni kanske läst tidigare, med på valberedningens förslag på förbundsstyrelse. Och jag är så grymt pepp på att sitta i förbundsstyrelsen. Men innan något är spikat så måste kongressen rösta igenom valberedningens förslag, och det finns ingen garanti för att så sker. Visst, det vanligaste är att man gör på det viset, men allt kan hända, och när jag blir nervös så blir jag lite av en domedagsprofet.

Men men, jag lovar att inspirationen kommer att komma tillbaka i mars månad. Tills dess får ni ha det bra.

PS. Jag kommer på lördag att lajva en fransk adelsstropp från mitten av 1800-talet. Kommer bli intressant. DS.

Snart 250

Snart 250 besökare på bloggen. Jag visste inte att jag var så intressant. XD

De senaste dagarna har inspirationen varit låg, tyvärr. Och tack och lov har jag inte behövt avlasta mig heller. Även idag är inspirationen att skriva låg, men jag ska försöka mig på att skriva lite ändå.

Igår var jag på RFSL Värmlands Café. Hamnade i en väldigt intressant diskussion med några stycken om vad våra organisationer vill ha från kommunen. Jag har funderat en hel del på detta tidigare, vad kan man ställa för krav som en utsatt minoritetsorganisation? Lyckades formulera några bra svar under diskussionen som jag är riktigt nöjd med.

Min hjärna arbetar också på högvarv kring Värmland Pride. Längtar tills arbetet börjar på riktigt och vi kan se priden ta form. Kommer bli hur kul som helst.

Nu tog inspirationen slut. Får se när den dyker upp nästa gång.

Tills dess

Krams!

Hund kanske?

Ja, min mor och hennes karl kollar för tillfället efter hund. En så kallad tollare, mer precist. Hjälpte henne idag att kolla runt lite på olika kenlar här i Värmland, och som jag förstod det så var det ca 3 kullar på G här nu i sommar. Hoppas verkligen de får en, för de var ju helt skitsöta! Det suger lite i min hundtarm, ty jag vill så gärna ha en hund, men det blir inte aktuellt förrän jag får jobb och större lya att bo i, förhoppningsvis ett hus med sjysst trädgård.

Nytt intresse.

Har en väldig skrivvåg nu. Jag har så mycket inspiration till att skriva så jag nästan skakar, så jag ber om ursäkt för de täta inläggen. Ni som har koll på min blogg kanske har lagt märke till att detta blir det 15:e inlägget den här månaden. Så många inlägg på en månad har jag aldrig haft förr. :-P

Men ett nytt intresse har jag alltså hittat. Och det är något så nördigt som släktforskning. Det började egentligen med att jag var lite nyfiken på hur vårt släktträd ser ut. Jag frågade far min (som är med i vår släktförening) om man kunde få släktträdet, och han skickade det... i .txt-format... Så jag letade upp ett gratisprogram på nätet och började skriva in det där... Och jag är fan fast. Så fast man kan bli i ett intresse. Varje dag jag kommer hem från skola, möten, rollspel eller what not så sitter jag minst 30 minuter med det och skriver in kända och okända släktingar. Har skrivit in grundläggande information om ca 300 släktingar nu, och jag har en massa kvar.

Det som gör det här till ett intresse och inte en konstig grej bara är att jag har börjat fundera på att seriöst forska i det hela. Alltså försöka få reda på mer om de som vi inte vet så mycket om. Vi saknar en hel del dödsdatum bland annat, vilket grämmer mig, och en del vet vi inte ens vad de hette i efternamn. Min forskartarm kliar och jag vill bara ta tag i ett stort stycke släktforskning och arbeta med. Men det får bli senare. Har inte tiden till det nu. Det innebär att man måste ringa till olika kyrkor och kolla begravningar och släktskap och grejer, vilket kan ta tiiiiiid. Tid som jag tyvärr inte har just nu. Men det kommer.

Trött...

Många av mina blogginlägg har just rubriken "Trött" med ett obestämt antal punkter efter sig.

Just den här gången beror inte tröttheten på något speciellt, mest på att jag inte sovit så länge idag. Var rätt uppe i varv när jag försökte sova igår så jag låg nog och ältade fram och tillbaka några timmar. Somnade runt 3-tiden, då jag sett hela "Bernard & Bianca i Australien" 2,5 gånger.

Jag har reflekterat lite över min blogg. Den fyller två funktioner i mitt liv. Den första, som jag är mer stolt över, är de tillfällen som jag bara skriver för att jag gillar att skriva. Det här inlägget är ett typiskt sådant tillfälle. Jag skriver för att jag får inspiration från en tanke, en bild, en idé, ett projekt, en händelse eller något annat. Jag skriver för att det är kul, helt enkelt. I denna kategori ingår också de inlägg där jag bara rabblar upp vad jag gjort under dagen eller liknande. Fast då är det mer på ett reflekterande sätt.

Sen kommer det som jag är mindre stolt över. Eller, mindre stolt är fel ordval. Snarare så skulle man kunna säga att de inläggen handlar mer om mig än min inspiration. Det är de inlägg jag kallar för avlastningar. För sanningen är den att detta inte är någon officiell blogg om mitt liv som kassör för RFSL Ungdom, mitt ordförandeskap i Ookami eller något annat av mina engagemang. Den här bloggen används av mig på det sätt jag känner att jag vill eller behöver använda den. Och ibland blir jag arg, ledsen, förbannad, sorgsen eller bara irriterad. Då behöver jag lasta av mig någonstans. Och det är alltid väldigt skönt att lasta av sig i det offentliga rummet, men inte använda namn på vem eller vad man är bitter på.

Varför är det så då? Jo för då får man den bekräftelse som man för det mesta behöver känna när man är nere. Jag går in på bloggen och ser att någon faktiskt bryr sig om hur jag känner och om jag mår dåligt. För det mesta får man den bekräftelsen IRL, men tyvärr är jag då och då rätt duktig på att dölja hur jag känner. Därav skriver jag ibland att jag är arg eller ledsen på folk, utan att nämna deras namn. För jag behöver få ur mig ilskan, och tro mig, det är bättre att jag gör det på internet än IRL. Jag har haft aggressionsproblem tidigare, och jag är livrädd att de ska dyka upp igen.

På tall om mina tidigare aggressionsproblem så har jag gått igenom flera stadier av att hantera dem. Under grundskolan så hanterade jag dem inte. Jag bara släppte lös när jag blev arg, var våldsam och fruktansvärd som människa i allmänhet. Under gymnasietiden så arbetade jag omedvetet med att stänga öronen mot allt som gjorde mig arg och intalade mig att allt var bra. Visst, jag blev en lättare människa att leva med, men jag mådde inte bra själv.

Under folkhögskoletiden så började jag med avlastningsmetoden. Men inte via blogg, nej nej. Jag snackade istället skit. Jag snackade sådana otroliga mängder med skit så jag skäms över det. Jag ägnade förmodligen cirka 12 timmar om dagen till skitsnack, förutom på helgerna då det eskalerade och ökade till 15 timmar per dygn, cirka. Jag trivdes innerst inne inte med mig själv, och många av mina vänner fick höra min ständiga rännil av skit. Så efter ett tag kom jag fram till att det inte var någon höjdare.

Nu, sedan 2007, så avlastar jag mig då och då via min blogg. Då och då kan det hända att det spiller över och jag eventuellt sårar någon via bloggen, vilket inte är min direkta mening. Det är självterapi jag håller på med här, inget annat, och jag är noggrann med att inte nämna namn, eller ens initialer, när det är känsliga inlägg.

Och ibland kan det innebära att jag tror för mycket om mig själv IRL. Visst, jag vet att jag är jävligt bra på det jag gör, alltså mitt arbete i mina olika föreningar. Men då och då kan det spilla över även där. Jag blandar ihop min roll som kassör i RFSL Ungdom Karlstad med min ordförande roll i Ookami och då kan det bli fel. Ordförandens roll är som den som ska hålla ihop styrelsen och vara medlare då det behövs, och jag kan nog, med svansen mellan benen säga att jag varit p väg att ta den rollen i föreningar där jag inte ens är i närheten av den rollen, och det ber jag om ursäkt för, om någon har tagit illa vid sig. Allt jag gör IRL gör jag för att alla som jag bryr mig om ska må så bra som möjligt, och jag vet av egen erfarenhet att man inte mår bra av konflikter av någon sort.

Kram på er!

(Oj vad långt det blev... Men så kan det gå när man har mycket inspiration. :-D)

På lokalen.

Nu sitter jag på lokalen och väntar på tåget till Arvika... Vänta här nu, flyttade jag inte till Karlstad för att slippa just att sitta på lokalen och vänta på tåg?

Men nu ska jag på en skolinformation i Koppom imorgon och det kräver att man sover i Arvika. Har varit i Koppom och föreläst förr, och det var rätt kul, faktiskt. Så nu ska jag och M sova hos G för att orka ta oss upp imorgon.

Annars så börjar jag känna nerver inför kongressen. Man ska väl försöka verka så reppresentabel som möjligt, och jag råkar känna till att jag brukar vara väldigt okonventionell när det gäller sånt. Jag brukar inte vara hur reppresentabel som helst. Nåväl, jag hoppas och tror det går bra ändå.

Ska skriva i RFSL Ungdom Karlstads blogg nu om Tusen bilder, tuden ord som drog igång i helgen. Läs där.

Kram!