Upp och ner...

Det sägs att livet går upp och ner, och att det är nödvändigt. Detta fenomen håller jag i mångt och mycket med om, men det känns för tillfället som att jag får lite mer än min beskärda del av ner...

Och som ett brev på posten så kommer tvivlet, tvivlet på att mina vänner egentligen bryr sig, tvivlet på mina gärningar, tvivlet på att jag duger. Och när jag väl, på något outgrundligt vis kommer fram till att folk faktiskt inte bryr sig så visar alla den direkta motsatsen. Och jag älskar er för det. Men när jag får höra och veta hur mycket ni bryr er så gör det så ont. Det gör så ont att i mina tankar redan ha svikit de tre personerna som betyder så sjukt jävla mycket i mitt liv... Det gör så fruktansvärt ont att jag inte kan förmå mig att lita på att de alltid finns där för mig. Och jag förstår inte hur sjukt långt ner man kan sjunka trots att tre stycken enormt starka och underbara människor står och drar för fulla muggar för att få mig att åka lite mer uppåt...

Och dessa förbannade tankar som man aldrig kan trycka ner, tankar som skrämmer mig, tankar som jag inte vågar dela med någon, i rädsla att skjuta bort de tre som står och drar i mig. Visst, de vet lite av det, men jag vet att de inte känner till djupet som jag står vid, och som jag är så nära att falla ner i.

Men ni tre, jag älskar er över allt annat. Jag hoppas att ni vet vilka ni är, annars har jag verkligen inte lyckats med något här i livet, för ni tre är det viktigaste i mitt liv nu, och jag kan inte förstå hur jag ska överleva utan er, sen när ni försvinner från mig.

Förlåt, kära läsare, för att mina inlägg har varit en smula deprimerande det senaste, men jag har varit tvungen att skriva av mig någonstans, och då har bloggen varit det bästa stället. Jag hoppas att bloggen ska bli lite mer entusiastisk inom en överskådlig framtid, men vi får se hur det blir med det. Tills nästa gång; ta hand om er.