Om förebilder

Idag grät jag, igen. Men på något sätt var det en bra gråt, något som visade att jag har vänner som jag litar starkt till.

Idag tackades de som avgick från RFSL Ungdoms förbundsstyrelse av. Och i denna skara av underbara personer fanns en människa som jag ser upp till och som har varit ett stort föredömme för mig igenom mina år med RFSL Ungdom. Han har betytt så mycket för mig att jag inte kan uttrycka det i ord. Bara nu när jag sitter och skriver om honom så rinner tårarna, för att han är en så underbar människa.

K och jag har haft en väldigt allvarlig... dust en gång i tiden. Den var så pass allvarlig att jag ville lämna förbundet för gott. Men jag valde att återvända till förbundet, efter lång betänketid, och jag var så rädd att min relation med K skulle vara spänd eller konstig på något sätt. Men om något blev den ännu bättre än tidigare.

Jag är lite... eller inte lite, jag är väldigt rädd. Nu måste jag och alla andra underbara människor i RFSL Ungdom fortsätta arbetet utan dig, K. Och jag vet inte om jag vågar ens försöka fylla de där skorna som du fyllde med pepp, kärlek och förtroende. För trots att jag inte sitter på den posten du fyllde så är det ett kollektivt ansvar vi har, men som du var en av de mest drivande i. Jag ser upp till dig, och du är en av mina största förebilder, och jag kommer sakna dig massor. Men jag hoppas och tror att vi inte har sett det sista av varandra.

Med massor av tårar i ögonen och kärlek till K och underbara RFSL Ungdom

// Eli

Varför ska det krävas?

Varför ska det krävas att någon ska begravas eller ta studenten för att vi ska ge rosor till dem?

Jag minns den där dagen. Jag satt på en gräsmatta någonstans i Säffle med en massa främmande människor kring mig och festade på några starkcider med mina nya klasskamrater, som jag inte kände speciellt väl än. Jag satt på en filt med cidern i hand och var lagom otrygg i den festande miljön. Efter några minuter kom någon och slog sig ner bredvid mig, och vi snackade. Det var ett samtal jag inte minns mycket av, men ett samtal som jag vet gav mig en viss trygghet i situationen.

Killen jag pratade med, som hade slagit sig ner bredvid mig, var kort, svarthårig, söt och hans ögon sken av livslust. Jag visste att jag ville ge honom någonting. En ros, kanske. Men eftersom samhällets regler ser ut som de gör så kände jag mig hindrad i den avsikten. Men eftersom vi var årsbarn så siktade jag in mig på studenten.

Kristoffer gick inte på samma skola som jag, men när vi båda gick i trean på gymnasiet flyttades hans program från skolan i Säffle till Karlbergsgymnasiet i Åmål, alltså samma skola som jag gick på. Vi hamnade också efter ett tag i en gemensam lektion, en lektion som gick ut mycket på att utmana fördomar om samhället, människor och annat. Lektioner som ofta gick ut på drama- och diskussionsövningar. Kristoffer visade ofta prov på insikter som jag inte ens hade nått då. Ännu en gång så ville jag verkligen att studenten skulle komma, så jag kunde få ge honom en ros.

Flera gånger kände jag av känslan att jag ville ge honom, och många andra i min omgivning uppskattning, men jag visste inte hur.

Studenten kom och gick och vi hängde rosor kring varandras halsar. Det var en händelse i mitt liv som jag inte skulle vilja byta mot någonting, någonsin. Känslan av att få visa mina vänner hur mycket de betydde för mig, känslan av att få visa Kristoffer hur mycket han var för mig. En känsla som för mig är helt obeskrivlig.

Idag gav jag Kristoffer en blomma igen. En blomma som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva ge honom. Idag stod jag vid hans kista och sa att jag saknar honom. Tårarna rann för första gången inför honom, och jag ville inget hellre än att få honom tillbaka. Vi som lever kvar får leva med vår sorg och saknad, men det är så svårt att fatta. Jag önskar så att jag hade visat min uppskattning till honom mer, fler gånger, alltid.

Varför får vi bara ge rosor till studenter och människor som ska begravas? Kan vi inte ge varandra rosor hela tiden? Varje människa som har någon eller några i sin närhet vill visa uppskattning, men samhällets regler låter oss inte göra det. Uppskattning i form av blommor, kramar, ord eller bara en klapp på ryggen. Jag vill ge alla den uppskattningen, hela tiden. För jag vill aldrig lämna en begravningsblomma på en väns kista igen.

I sorg, saknad och kärlek

// Eli

En era tar slut

Idag fick vi det slutgiltiga beskedet. Lajvet jag är med i har lagts ner. Jag vet orsakerna, och jag stödjer beslutet med hela mitt hjärta, men ändå känns det väldigt tråkigt. Många timmars karaktärskapande och karaktärsutveckling har legat i det här lajvet. Nåväl, nu är det slut, så jag får leta efter ett annat lajv att engagera mig i. Kommer aldrig att vara detsamma som "vårt" lajv, dock. Synd att det ska ske på dessa premisser. Allt känns så fruktansvärt tråkigt. Men men, det är mars månad, vad förväntar jag mig egentligen?

Eli is back

Japp, Eli är tillbaka, bättre, bitskare och bittrare än någonsin. Men framförallt, med mer att göra än någonsin.

Jag gör mycket men väldigt lite är det värt att skriva om. Liksom, det är RFSL Ungdom, Ung Vänster, Ookami, Outbreak, Solcon (före detta Kamicon), Nissens Spelstuga, L.I.K., RFSL, jobbet och en massa annat, men inget av detta är speciellt intressant att varken skriva eller läsa om, känns det som. Men jag lär väl uppdatera här då och då, när det händer något roligt eller oroligt. Ni får gärna komma med tankar om vad ni vill se mig skriva om. Vi får se om jag väljer att följa era önskningar, men det kanske blir en inspiration, vem vet. :-)

Vad händer?

Nu har det varit tyst ett tag till... Ledsen för det, men har inte riktigt funnit någon inspiration, och nu när jag återigen finner den så önskar jag nästan att den hållit sig borta.

Igår fick jag veta att en vän som låg mig kärt om hjärtat har valt att inte fortsätta sitt liv längre. En ung man som jag lärde känna när jag fortfarande gick på gymnasiet i Åmål. En kille som man direkt blev lite förälskad i vid första ögonkastet. Jag tror ni vet vilken känsla jag talar om. Inte just att jag blev kär i honom, men jag älskade honom enormt.

Vi gick inte på samma skola, jag och han, men vi knöt ändå an på något sätt. Vi träffades på en fest och började prata över några cider (för vi var för unga för att få tag på något bättre än så). Vi pratade hela natten, kändes det som, och jag såg så mycket av mig själv i honom.

Vi tappade kontakten efter studenten, när jag flyttade till Hjo. Jag saknade honom, men hade inga kontaktvägar att få tag på honom med. Men livet gick på. Vi levde utan varandra ett tag.

Jag flyttade till Arvika, och sedan vidare till Karlstad. Väl här så fick vi kontakt igen. Inte riktigt under de lyckligaste omständigheter, men jag var ändå glad att ha honom i mitt liv igen. Jag tog med honom till de ställen jag hängde på i Karlstad, och han var så nervös över att inte passa in. Men han passade in, som handen i den bästa handske. Och han blev ett ljust inslag i många andras liv, och fick en riktigt god vän i en av mina bekanta. Jag var glad...

Igår fick jag veta att en bit av mig dog. Jag klarar mig, det gör jag alltid. Men det är tungt att vara med om att en så glad, ljusspridande och härlig människa inte finns hos oss längre. Att aldrig få se hans leende igen, aldrig igen kunna prata om den där festen vi sågs på med honom, aldrig kunna hålla om honom... Det gör mig svag, ensam och ledsen. Glädjen över att han har funnit frid från den värld han inte klarade av är avlägsen, men det finns ett hopp om att våra själar är bundna till varandra, och att vi kommer att ses i nästa liv, och i nästa, och i nästa. Tills dess: Jag älskar dig, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Du är saknad och kommer så att förbli, men jag kommer att vandra med dig när min tid är slut här.

Med saknad och Sorg

Eli