Jag vill att du ska se mig.

Jag mår bra, tro inget annat. Men jag behöver få lasta av mig, och bloggen får agera avlastare för tillfället...

Jag vet att du bryr dig om mig, och det är skönt att veta. Men jag vill att du ska göra så mycket mer än att bara bry dig om mig. Jag vill att du ska känna samma saker för mig som jag känner för dig. Jag kan inte tvinga dig till det, och jag kan knappast förvänta mig att du ska visa något föra jag säger något till dig.

Men när jag sitter med ditt MSN-fönster öppet så kommer tankarna upp att jag inte vill säga det på MSN. Jag vill våga säga det samtidigt som jag ser dig i ögonen. Jag vill ge dig en chans att reagera. Förmodligen blir det inte den reaktion jag vill att det ska bli... Jag har inte varit med om den reaktionen på väldigt länge. På 7 år har jag inte fått höra det jag vill höra från någons läppar. Nu vill jag höra det från dina läppar, men det lär inte hända. Visst låter jag optimistisk?

Jag vet att du läser, och att du blir orolig. Var inte orolig, jag klarar mig, och jag mår förhållandevis bra, men jag saknar dig, varenda dag, varenda timme, som jag inte är med dig så tänker jag på dig. Tänker på hur jag vill vara din. Jag är i vanliga fall en person som inte gillar att bli bossad, och inte i något förhållande jag haft har jag sett mig som att jag är någons. För mig är ett förhållande ett samarbete mellan två människor, ett väldigt kärleksfullt samarbete, i och för sig. Men ingen äger någon annan i samarbetet. Men för första gången i mitt liv så vill jag vara någons, bara göra vad han säger och vara en riktig jävla toffel.

Jag har inte vågat säga det, men jag har försökt visa det på så många olika sätt... Men inget fungerar. Nästa gång jag träffar dig så måste jag säga det till dig... Men jag är rädd att förlora dig som vän bara för de här förbannade känslorna. Händer det så vet jag inte vad jag gör.

Älskar dig.

Glad midsommar!

Hej på er och glad midsommar! Nu är då sommaren igång på riktigt och jag har fått sommarpraktik, vilket jag trivs bra med. :-)

Mitt liv fungerar bra nu, men jag har tyvärr inte tid att skriva mer än så just nu, så jag får göra en mer ingående uppdatering snart, när jag eventuellt får tid.

Dock har jag väldigt svårt att hitta på något att skriva när jag mår bra. :-P

En fas...

Jag är i en fas igen. En jobbig fas, fylld av osäkerhet, kärlek, längtan, saknad och ilska.

Osäkerhet om jag ska säga något till honom, eller om jag ska hålla tyst och fortsätta att gå omkring i ovisshet, på gott och ont.

Kärlek till dig, till Martin, till mina vänner. Kärlek till mitt liv och till andras liv.

Längtan efter allt det jag hoppas på med dig, som jag inte vågar fråga. Längtan efter det jag hade en gång. Längtan efter det jag inte kommer få tillbaka. Längtan efter BGC.

Saknad av Martin. Saknad till det han och jag hade. Saknad av kärlek.

Ilska över att känna mig otillräcklig och i vägen. Ilska över att känna mig hotad av dem jag en gång litade så mycket på. Ilska över barnsligheter och skitsnack bland människor man trodde mer om.

Men jag har varit långt värre an än såhär. Jag kommer att ta mig ur, det vet jag, även om jag kommer att bli väldigt jobbig att umgås med ett tag... Lite mer egocentrisk än vanligt alltså...

Hur mycket märks?

Jag vet inte om det är någon som faktiskt märker hur mycket skit jag egentligen får ta. Det är inte skit som är avsiktlig, och det är saker som folk faktiskt inte kan göra något åt.

Det är saker som mitt undermedvetna sparkar upp i ansiktet på mig. Så ont man kan få bara för att se något som inte ens han kan styra över... Det är så sjukt jobbigt att gå omkring och inte våga säga något. Men det är ännu jobbigare att gå omkring och veta att svaret är nej, vilket jag har testat på tok för många gånger, tyvärr...

Vet inte om jag ska våga göra något åt det. Ska kanske sova hos honom mellan torsdag och fredag, om han är hemma. Kanske vågar jag säga det då, men jag är tveksam.