Varför ska det krävas?

Varför ska det krävas att någon ska begravas eller ta studenten för att vi ska ge rosor till dem?

Jag minns den där dagen. Jag satt på en gräsmatta någonstans i Säffle med en massa främmande människor kring mig och festade på några starkcider med mina nya klasskamrater, som jag inte kände speciellt väl än. Jag satt på en filt med cidern i hand och var lagom otrygg i den festande miljön. Efter några minuter kom någon och slog sig ner bredvid mig, och vi snackade. Det var ett samtal jag inte minns mycket av, men ett samtal som jag vet gav mig en viss trygghet i situationen.

Killen jag pratade med, som hade slagit sig ner bredvid mig, var kort, svarthårig, söt och hans ögon sken av livslust. Jag visste att jag ville ge honom någonting. En ros, kanske. Men eftersom samhällets regler ser ut som de gör så kände jag mig hindrad i den avsikten. Men eftersom vi var årsbarn så siktade jag in mig på studenten.

Kristoffer gick inte på samma skola som jag, men när vi båda gick i trean på gymnasiet flyttades hans program från skolan i Säffle till Karlbergsgymnasiet i Åmål, alltså samma skola som jag gick på. Vi hamnade också efter ett tag i en gemensam lektion, en lektion som gick ut mycket på att utmana fördomar om samhället, människor och annat. Lektioner som ofta gick ut på drama- och diskussionsövningar. Kristoffer visade ofta prov på insikter som jag inte ens hade nått då. Ännu en gång så ville jag verkligen att studenten skulle komma, så jag kunde få ge honom en ros.

Flera gånger kände jag av känslan att jag ville ge honom, och många andra i min omgivning uppskattning, men jag visste inte hur.

Studenten kom och gick och vi hängde rosor kring varandras halsar. Det var en händelse i mitt liv som jag inte skulle vilja byta mot någonting, någonsin. Känslan av att få visa mina vänner hur mycket de betydde för mig, känslan av att få visa Kristoffer hur mycket han var för mig. En känsla som för mig är helt obeskrivlig.

Idag gav jag Kristoffer en blomma igen. En blomma som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva ge honom. Idag stod jag vid hans kista och sa att jag saknar honom. Tårarna rann för första gången inför honom, och jag ville inget hellre än att få honom tillbaka. Vi som lever kvar får leva med vår sorg och saknad, men det är så svårt att fatta. Jag önskar så att jag hade visat min uppskattning till honom mer, fler gånger, alltid.

Varför får vi bara ge rosor till studenter och människor som ska begravas? Kan vi inte ge varandra rosor hela tiden? Varje människa som har någon eller några i sin närhet vill visa uppskattning, men samhällets regler låter oss inte göra det. Uppskattning i form av blommor, kramar, ord eller bara en klapp på ryggen. Jag vill ge alla den uppskattningen, hela tiden. För jag vill aldrig lämna en begravningsblomma på en väns kista igen.

I sorg, saknad och kärlek

// Eli

En era tar slut

Idag fick vi det slutgiltiga beskedet. Lajvet jag är med i har lagts ner. Jag vet orsakerna, och jag stödjer beslutet med hela mitt hjärta, men ändå känns det väldigt tråkigt. Många timmars karaktärskapande och karaktärsutveckling har legat i det här lajvet. Nåväl, nu är det slut, så jag får leta efter ett annat lajv att engagera mig i. Kommer aldrig att vara detsamma som "vårt" lajv, dock. Synd att det ska ske på dessa premisser. Allt känns så fruktansvärt tråkigt. Men men, det är mars månad, vad förväntar jag mig egentligen?

Vad händer?

Nu har det varit tyst ett tag till... Ledsen för det, men har inte riktigt funnit någon inspiration, och nu när jag återigen finner den så önskar jag nästan att den hållit sig borta.

Igår fick jag veta att en vän som låg mig kärt om hjärtat har valt att inte fortsätta sitt liv längre. En ung man som jag lärde känna när jag fortfarande gick på gymnasiet i Åmål. En kille som man direkt blev lite förälskad i vid första ögonkastet. Jag tror ni vet vilken känsla jag talar om. Inte just att jag blev kär i honom, men jag älskade honom enormt.

Vi gick inte på samma skola, jag och han, men vi knöt ändå an på något sätt. Vi träffades på en fest och började prata över några cider (för vi var för unga för att få tag på något bättre än så). Vi pratade hela natten, kändes det som, och jag såg så mycket av mig själv i honom.

Vi tappade kontakten efter studenten, när jag flyttade till Hjo. Jag saknade honom, men hade inga kontaktvägar att få tag på honom med. Men livet gick på. Vi levde utan varandra ett tag.

Jag flyttade till Arvika, och sedan vidare till Karlstad. Väl här så fick vi kontakt igen. Inte riktigt under de lyckligaste omständigheter, men jag var ändå glad att ha honom i mitt liv igen. Jag tog med honom till de ställen jag hängde på i Karlstad, och han var så nervös över att inte passa in. Men han passade in, som handen i den bästa handske. Och han blev ett ljust inslag i många andras liv, och fick en riktigt god vän i en av mina bekanta. Jag var glad...

Igår fick jag veta att en bit av mig dog. Jag klarar mig, det gör jag alltid. Men det är tungt att vara med om att en så glad, ljusspridande och härlig människa inte finns hos oss längre. Att aldrig få se hans leende igen, aldrig igen kunna prata om den där festen vi sågs på med honom, aldrig kunna hålla om honom... Det gör mig svag, ensam och ledsen. Glädjen över att han har funnit frid från den värld han inte klarade av är avlägsen, men det finns ett hopp om att våra själar är bundna till varandra, och att vi kommer att ses i nästa liv, och i nästa, och i nästa. Tills dess: Jag älskar dig, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Du är saknad och kommer så att förbli, men jag kommer att vandra med dig när min tid är slut här.

Med saknad och Sorg

Eli

Statsbidrag, ett medel för demokrati?

För mindre än en månad sedan så uppmärksammade vi i Ung Vänster Värmland IDAHO, Internationella dagen mot homofobi. Under den manifestation vi genomförde så fick jag några frågor om det verkligen behövdes en dag mot homofobi. Svaret blev alldeles tydligt för bara några timmar sedan.

I P1:s program Kaliber diskuterades det med flera religiösa ungdomsorganisationer, som idag får statsbidrag från Ungdomsstyrelsen. Bland dessa fanns Pingst Ung, Sveriges Unga Katoliker, Sveriges Unga Muslimer med flera. Dessa organisationers företrädare sade att som homosexuell i deras organisationer så blir man utsatt för disciplinära samtal, inskränkta möjligheter och man blir uppmanad att leva i celibat.

Ungdomsstyrelsens bidrag ska gå till organisationer som främjar demokratisk fostran, enligt Ungdomsstyrelsen. Jag vet inte riktigt om jag skulle vilja se utfrysning, trakasserier och negativ särbehandling som demokratisk fostran. Uppenbarligen har något gått fruktansvärt snett.

De senaste åren har flertalet undersökningar gjort av Ungdomsstyrelsen, RFSL Ungdom och andra om HBT-ungdomars psykiska hälsa. Varje studie har kommit fram till samma sak: Någonting är riktigt illa i dagens samhälle. HBT-ungdomar saknar sociala mötesplatser, har högre självmordsstatistik än andra ungdomar och litar mycket mindre än andra på polismyndigheter och sjukvård. Någonstans har någonting gått fruktansvärt snett.

Kan det bero på att staten via Ungdomsstyrelsen främjar homofobi? Främjar organisationer som försöker "bota" homosexuella genom demonutdrivning? Jag tror det. Om Ungdomsstyrelsen verkligen står på demokratins sida så är det dags att göra något nu. Dra in bidragen för samtliga organisationer som inte följer de regler som finns. Demokratin är det viktigaste vi har i vårt samhälle, och Ungdomsstyrelsen måste, precis som alla människor som lever i vårt samhälle, värna om den.

Leve Demokratin!

Felix Königs Debattartikel

Programmet Kaliber

Tjofräs!!!

Tjofräs!!! Nu tar bloggfascisten i mig över igen! Bloggfascisten är en sån typ som skriver blogginlägg helt utan mening, för att jag inte har något bättre för mig.

Jag loggade in på QX idag, som så många andra dagar. Det är ingen ovanligthet, faktiskt. För er oinvigda så är QX ett gaycommunity här på nätet. Där ser jag att någon har vart inne och tittat på min presentation. Eller, ganska många har varit inne och tittat, men fokus ligger nu på en specifik. Denna specifika människa är en person som jag har haft en ovanligt hård dispyt med, och som har sagt att hen inte vill ha mer med mig att göra? Hmmm, hur kommer det sig då att hen tittar till min pres från och till? Enormt intressant. Så, den mer reaktionära delen i mig får mig självklart att kasta iväg ett lite PM till henom och fråga hur hen mår och så vidare. Allt i väldigt trevliga ordalag och beter mig som folk och hela fadderullan. Dock vet jag att hen kommer att störa sig så enormt på det, och jag kan inte låta bli att njuta lite av det. Jag vet, jag är en dålig människa, man får inte irritera andra, bla bla bla, men sanningen är den att skadeglädje är, om inte den enda sanna glädjen, en väldigt skön känsla då och då. Och jag vill inte på något sätt att hen ska må dåligt. Jag vill bara se till att hen beter sig som folk.

Visst, min mer uppfostrade sida sa åt mig att inte skicka de där två meningarna, eftersom hen har tydligt markerat att hen inte vill ha med mig att göra. Men jag ska erkänna: Det senaste året har mitt samvete krympt till näst intill obefintligt, så det var inga svårigheter att pressa ner de tankarna i skosulorna.

Jag är, som sagt en dålig människa, men när folk beter sig som barnungar förtjänar de inte bättre.

Objekt?

Jag ska berätta om en händelse för er.

För några veckor sedan träffade jag M och älskade R på stan. Vi stod och pratade lite om ditt och datt (jag kommer inte ihåg om exakt vad) när det går förbi en familj med ett barn som har en McDonalds-ballong. Barnet tappar sin ballong och M säger stackars honom. Jag kontrar direkt med att säga henne, och sen blir det en kort diskussion om det är en han eller hon, där jag snabbt kommer fram till att det är en det, M till att det är en han eller hon och R till att det är en hen. När R och M tittar frågande på mig så rycker jag lätt på axlarna och säger den enkla sanningen:

"Barn är inte människor, de är objekt."

Nu ska ni vara väl medvetna om att det var ett skämt. Barn är människor, trots att de är mindre och kanske inte gör så mycket för kollektivet än. Och det finns risk att de växer upp och blir riktiga svin. Tro mig, jag har sett just den utvecklingen in real life, och det är ingen vacker syn.

Vidare då, vad händer i mitt liv? Liv händer i mitt liv, skulle man kunna säga. Jag håller, sakta men säkert på att flytta in hos fina Liv och det kommer att bli helt awesome när vi får tag på en trea. Tills dess får vi slåss om de två rum som finns i hennes nuvarande lägenhet.

Kamicon närmar sig också, och jag är nästan, nästan klar med alla utskick. Bar några få kvar. Sedan är det bara att vänta på att pengarna från föranmälan ska droppa in. Och att kommunen ska höra av sig om vår sovsal. Utan den kan det bli ett problem. :-S

Nåväl, tills vi hörs nästa gång. Och kom ihåg, barn är objekt.

Krams!

Mycket, massor och mer.

Det är mycket jag vill skriva, men vet att jag inte borde. Och det finns ännu mer som jag borde skriva men som jag inte vill skriva. Så jag kommer inte skriva om något av varken det jag vill eller borde skriva, utan kommer i detta inlägg fokusera på helt världsliga och till synes värdelösa ting.

Mars månad. Det är något med den här månaden. Någonting riktigt dåligt. Jag kan nästan beskriva exakt varje dag i Mars månad 2011, för månaden i fråga har sett likadan ut varje år. April har några få skiljetecken, men inte många. Det är först i maj som det börjar hända grejer som är värda att lägga fokus på.

Men, det finns en stor skillnad i Mars månad 2010. Skillnaden börjar på P. Det är något jag kan finna trygghet i. Men trots denna trygghet så hämtade jag ut en dos på apoteket idag, vilket kändes riktigt sugigt, måste jag säga. Mars månad är medicinernas förlovade månad, kan man lugnt säga. Och inte nog med att det innefattar väldigt mycket skam för mig att jag lever på de mediciner jag lever på så äter de iväg på en ekonomi som jag inte riktigt har. Men det är inte det som är jobbigast. Det som är värst är att jag är svag, och att jag inte gillar att visa mig så svag och skamlig som jag gjorde i helgen, trots att det bara var för två personer. De ska inte behöva bära mina problem, vilka problem de än är. Det är så jag lever mitt liv och det är så jag är uppfostrad.

För att nu bli lite världslig, som jag lovade i början av inlägget. Jag tittade på Top Model idag. Lite besviken på den här säsongen, men det är jag alltid i första avsnittet. Men det som var intressant var, hör och häpna, reklampauserna. Ty, när det är reklam svappar jag mellan kanalerna. På 4:an så gick det samtidigt serien "Arn". Precis när jag svappade över till kanal 4 så var det (förmodligen) första gången Arn träffade Cecilia. Jag vill inte spoila någon handling för er, så jag ska inte göra det. Men de hade fått tag på en så vacker skådespelare till Cecilia! Hon verkligen sken. Och då tänker jag inte prata om Arn. Där kan vi snacka söt kille. Han hade också det här vackra över sig. En kvalité man hittar hos på tok för få killar nu för tiden. De flesta siktar på att vara snygga, sexiga eller söta. Men det är sällan de verkligen är vackra. Men där hade de hittat en som verkligen var det. Det är ett högt betyg.

Mer världsligt? Njae, tror inte det. Håller på att leta ny lägenhet och så, eftersom jag nu är tvungen att flytta. Varför undrar ni? Hmmm, tänker inte riktigt skriva det på bloggen. Vill släppa bomben för min familj först, då delar av den faktiskt läser min blogg. Skulle vara ytterst opassande om de fick veta det på nätet.

För övrigt vill jag säga att Borås och Göteborg är fyllda av guldkorn som jag inte vill förlora någonsin. Ni var underbara i helgen, och jag vet inte vad jag skulle gjort utan er i helgen. Massor med kärlek till er, om ni nu läser min blogg.

Och så är Amy MacDonald en Pseudogud. Tänkte bara säga det.

Den här gången blir det ingen kollektivkram. Har fått en ny princip kring kollektivkramar.

Bitter? Jag? Nej då... Eller?

Trots att jag har haft en väldigt soft vecka hittills så kan jag inte låta bli att känna bitterheten välla upp och stå mig upp i halsen. Visst, en del tycker som de tycker, men när man har så allvarliga anklagelser mot någon som en del har mot mig för tillfället får man fan ha ryggraden att polisanmäla!

Och att jag får veta merdelen av samtliga anklagelser mot mig i det här fallet i andra eller tredje hand är också det skamligt! Kan ni inte konfrontera mig så är ni inte värda ett dugg i min bok!

Jag har de senaste två veckorna upptäckt saker som jag önskar jag hade upptäckt långt tidigare, så att jag inte hade engagerat mig så djupt. Jag kan härmed heligt lova att organisationen i fråga inte kommer att få se ett dyft av mig eller mitt engagemang. Var rak, var ärlig och snacka inte om mig bakom ryggen. Och jag skulle se det som en fördel om man inte heller hugger mig i ryggen vid första bästa tillfälle. Ryggradslöst och skamligt, säger jag er!

Som ni förstår är jag mer än bara bitter. Nu är jag, mina kära läsare, fly förbannad och det ska rätt mycket till för att jag ska bli så arg som jag är nu. Ilska är en infektion i en människa. En infektion som ligger och pyr och inte riktigt slår ut i full blom förrän den där sista droppen kommer. Och nu har den kommit. Dock känns infektionen härlig. Härligt att äntligen kunna släppa ut och säga att jag faktiskt är arg, och agera utefter det. Nu är det helt enkelt nog. Ingen mer hjälp från min sida, tack så mycket. Jag har gjort mitt sista drag i organisationen per idag. Punkt slut.

Inte riktigt nöjd...

Jag är inte helt nöjd med vinnaren i melodifestivalen i år. Ballader lärde vi oss redan under 90-talet att de inte gick hem. Men men, vi får väl lära oss det den hårda vägen igen....

"Att hänga ut" eller "8+4=1?"

Uppenbarligen har jag blivit väldigt bra på att hänga ut folk i bloggen det senaste... Eller vänta nu, nej just det ja, det har jag faktiskt inte blivit. Det är ju mina kära läsare som hänger ut saker åt mig här eller på facebook. Så jag slipper det, skönt va?

Hur menar jag med det då? Jo, vi tar mitt inlägg per den 4:e mars i år som exempel. Där nämner jag en förening. Jag nämner inte vilken förening och jag nämner inga andra namn heller. Och jag lägger, min vana trogen, också ut en länk till min blogg på facebook. Denna länk får ett antal kommentarer, bland annat några småarga från personer som tycker att jag hängt ut föreningen i fråga.

Ding ding! Tänk efter nu. Jag har i efterhand frågat dem som vet hur mina föreningsengagemang ser ut om de kan utröna vilken förening detta handlar om, och de har sett ut som ett frågetecken, samtliga, och säger sedan "Hur ska vi veta det. Du är ju aktiv i 100 föreningar". Sen om man frågar den lilla inskränkta skaran som tror att mitt liv bara kretsar kring en förening, jo, då finns det kanske en chans att de gissar på just den föreningen som de tror hela mitt liv cirkulerar kring.

Så, för att rätta till alla begrepp: Det är inte JAG som hänger ut, det gör ni så bra själva.

Sedan för att komma till just det här med mina föreningsengagemang. Jag sitter för tillfället i 4 olika föreningsstyrelser och har förtroendeuppdrag i 8 andra. Ändå så är alla mina läsare uppenbarligen väldigt skarptänkta när det kommer till att lista ut vilka av dessa tolv (12!) föreningar det gäller när jag skriver om "föreningen" i min blogg. Detta finner jag ytterst intressant. Uppenbarligen fick ni lära er att 8+4=1. Någon måste ta ett allvarligt snack med era mattelärare.

Och det finns fler som reagerat på detta vis. Jag har fått frågan från flera ställen "Handlar det om Ookami" eller "Menar du L.I.K." och på de frågorna har jag svarat sanningsenligt. Ibland handlar det om Ookami, ibland handlar det om L.I.K.

Såg ni nu vad jag gjorde? Jag nämnde två föreningsnamn! Ve och fasa, världen kommer att gå under! Eller?

*10 sekunder senare*

Inga känningar av världens undergång än, så jag fortsätter att skriva tills jag blir bevisad motsatsen. Att hänga ut någon eller något är att skriva så enormt tydligt att det inte kan misstolkas av någon. Det handlar om att nämna namn, som jag nämnde Ookami och L.I.K. alldeles nyss. Nu var det inget negativt om dessa föreningar, de fungerar bra som de gör. Men jag visade på att folk har inte förstått, och de som har kopplat samman 1 och 1 och fått max 3 har förmodligen trott att alla kopplar på samma sätt. Fel. Alla tänker inte som ni gör, tack och lov.

Sedan, de som jag har pratat med om det här och faktiskt nämnt "föreningen" med namn håller med mig. Det som hände var inte sjysst mot medlemmarna och de anser att deras intressen har stått för risk att bli förskingrade. Då är det styrelsens uppgift, vår uppgift (ja, jag sitter fortfarande i styrelsen), att medvetandegöra våra medlemmar OCH vår revisor på detta. Jag valde att göra det via min blogg. Tål ni inte kritik som den jag gav i min blogg borde ni inte sitta i någon styrelse igen någonsin. För det är så med ideellt engagemang. Det är kul ibland, men oftast får man skit för att folk inte håller med. Den här gången höll inte jag med, och jag ansåg att föreningens verksamhet förskingrades. Jag vidtog åtgärder, för att föreningens medlemmars intresse skulle bevaras. Jag agerade som en styrelsemedlem borde ha gjort. Nu hänger jag inte ut föreningen, dock hänger jag ut er brist på respekt för föreningens medlemmar. Tänk på att ni sitter där ni sitter för att tjäna föreningens medlemmar, inget annat.

Och jag som trodde...

Och jag som trodde att jag var med i ett förbund och distrikt som var till för alla? Uppenbarligen hade man fel igen. Välkommen är man uppenbarligen icke om man inte trivs kring alkohol. Uppenbarligen kan man inte ha kul utan att inmundiga sådan, så uppenbarligen har jag inte kul förutom ca en eller två gånger per år... Intressant, jag tycker att jag har kul rätt så ofta. Men jag kanske hade fel, vem vet, ni är ju så mycket bättre än mig, så ni har säkert rätt. Jag har levt ett i allmänhet miserabelt liv utan någon som helst trevlig eller rolig situation, förutom när alkohol var inblandat, vilket kan räknas på handens 10 fingrar. Nåväl, tvingar ni mig till det så tvingar jag er till något annat. Kanske till att hitta en ersättare till mig? Vem vet, vem vet...

Så fan heller! Jag ämnar icke hänga med om det visar sig att alkohol ska medföras ELLER inmundigas under tiden. Eller, alkohol kan ju vara gott, men om det är så att fylla kommer att förekomma kan ni räkna bort mig ur samtliga lägen av föreningen. Jag älskar föreningen, men om den tar en sådan här vändning så tänker jag inte vara med längre.

Brandlarm?

Jag sitter här på skolan i datasalen och har inget bättre för mig. Och helt plötsligt hör jag brandlarmet! Men jag sitter kvar. Känns mer tryggt så. Det snöar ju ute, och det kan man ju bli förkyld av. Så jag sitter hellre i en brinnande kåk.

Eller? Sanningen är den att det verkar som om brandlarmet har fått krupp eller så är det någon rolig jävel som fått för sig att köra något test på larmet. Så här är det nämligen. Brandlarmet på Ingesunds musikhögskola består av en ringklocka som ska ge ifrån sig en enda jättelång signal. Det jag och mina övriga skolkamrater idag blir utsatta för är ett flertal ringsignaler som är mycket korta. De flesta varar bara något mindre än en sekund. Den längsta hittills har hållit ut i 2 sekunder, och då blev jag nästan lite orolig.

Dock är det ju rätt farligt. För att jag skulle reagera på larmet nu så skulle det behöva stå och ringa i drygt 15 sekunder och då skulle det kanske vara för sent? Så, jag är imponerad över att de kör ett brandlarmstest utan att upplysa oss elever om det.

Trött...

Många av mina blogginlägg har just rubriken "Trött" med ett obestämt antal punkter efter sig.

Just den här gången beror inte tröttheten på något speciellt, mest på att jag inte sovit så länge idag. Var rätt uppe i varv när jag försökte sova igår så jag låg nog och ältade fram och tillbaka några timmar. Somnade runt 3-tiden, då jag sett hela "Bernard & Bianca i Australien" 2,5 gånger.

Jag har reflekterat lite över min blogg. Den fyller två funktioner i mitt liv. Den första, som jag är mer stolt över, är de tillfällen som jag bara skriver för att jag gillar att skriva. Det här inlägget är ett typiskt sådant tillfälle. Jag skriver för att jag får inspiration från en tanke, en bild, en idé, ett projekt, en händelse eller något annat. Jag skriver för att det är kul, helt enkelt. I denna kategori ingår också de inlägg där jag bara rabblar upp vad jag gjort under dagen eller liknande. Fast då är det mer på ett reflekterande sätt.

Sen kommer det som jag är mindre stolt över. Eller, mindre stolt är fel ordval. Snarare så skulle man kunna säga att de inläggen handlar mer om mig än min inspiration. Det är de inlägg jag kallar för avlastningar. För sanningen är den att detta inte är någon officiell blogg om mitt liv som kassör för RFSL Ungdom, mitt ordförandeskap i Ookami eller något annat av mina engagemang. Den här bloggen används av mig på det sätt jag känner att jag vill eller behöver använda den. Och ibland blir jag arg, ledsen, förbannad, sorgsen eller bara irriterad. Då behöver jag lasta av mig någonstans. Och det är alltid väldigt skönt att lasta av sig i det offentliga rummet, men inte använda namn på vem eller vad man är bitter på.

Varför är det så då? Jo för då får man den bekräftelse som man för det mesta behöver känna när man är nere. Jag går in på bloggen och ser att någon faktiskt bryr sig om hur jag känner och om jag mår dåligt. För det mesta får man den bekräftelsen IRL, men tyvärr är jag då och då rätt duktig på att dölja hur jag känner. Därav skriver jag ibland att jag är arg eller ledsen på folk, utan att nämna deras namn. För jag behöver få ur mig ilskan, och tro mig, det är bättre att jag gör det på internet än IRL. Jag har haft aggressionsproblem tidigare, och jag är livrädd att de ska dyka upp igen.

På tall om mina tidigare aggressionsproblem så har jag gått igenom flera stadier av att hantera dem. Under grundskolan så hanterade jag dem inte. Jag bara släppte lös när jag blev arg, var våldsam och fruktansvärd som människa i allmänhet. Under gymnasietiden så arbetade jag omedvetet med att stänga öronen mot allt som gjorde mig arg och intalade mig att allt var bra. Visst, jag blev en lättare människa att leva med, men jag mådde inte bra själv.

Under folkhögskoletiden så började jag med avlastningsmetoden. Men inte via blogg, nej nej. Jag snackade istället skit. Jag snackade sådana otroliga mängder med skit så jag skäms över det. Jag ägnade förmodligen cirka 12 timmar om dagen till skitsnack, förutom på helgerna då det eskalerade och ökade till 15 timmar per dygn, cirka. Jag trivdes innerst inne inte med mig själv, och många av mina vänner fick höra min ständiga rännil av skit. Så efter ett tag kom jag fram till att det inte var någon höjdare.

Nu, sedan 2007, så avlastar jag mig då och då via min blogg. Då och då kan det hända att det spiller över och jag eventuellt sårar någon via bloggen, vilket inte är min direkta mening. Det är självterapi jag håller på med här, inget annat, och jag är noggrann med att inte nämna namn, eller ens initialer, när det är känsliga inlägg.

Och ibland kan det innebära att jag tror för mycket om mig själv IRL. Visst, jag vet att jag är jävligt bra på det jag gör, alltså mitt arbete i mina olika föreningar. Men då och då kan det spilla över även där. Jag blandar ihop min roll som kassör i RFSL Ungdom Karlstad med min ordförande roll i Ookami och då kan det bli fel. Ordförandens roll är som den som ska hålla ihop styrelsen och vara medlare då det behövs, och jag kan nog, med svansen mellan benen säga att jag varit p väg att ta den rollen i föreningar där jag inte ens är i närheten av den rollen, och det ber jag om ursäkt för, om någon har tagit illa vid sig. Allt jag gör IRL gör jag för att alla som jag bryr mig om ska må så bra som möjligt, och jag vet av egen erfarenhet att man inte mår bra av konflikter av någon sort.

Kram på er!

(Oj vad långt det blev... Men så kan det gå när man har mycket inspiration. :-D)

Stockholm har intagits

Sitter hemma hos L och slappar framför TV:n. L, P och vänner är ute på random gayclub, vilket är trevligt. Hade hängt med om jag inte hade haft ett enormt behov av att vara skarp imorgon.

Var med om en sak på onsdagscaféet i onsdags också. Fruktansvärt obehagligt. Jag brukar inte skriva om mitt flummeri med energier, auror och annat här på bloggen, men nu får jag göra det för att ni ska förstå.

Jag är lite new age av mig, trots att jag benämner mig som ateist. Jag tror på människors energier och auror och att man kan känna en persons sinnesstämning utan att faktiskt se eller höra personen. Jag själv är väldigt duktig på att känna av människors energier, dock är jag värdelös på att kontrollera mina egna. Åter till händelsen i onsdags:

Jag satt inne i mötesrummet på lokalen och skrev lite men kände att något var fel. I samband med det så hör jag K:s röst från cafét, så jag går för att kolla vad som händer. Och jag har aldrig gått in i en så grymt otrevlig energi. Eller, den var inte otrevlig, snarare frånskjutande. Personen som utstrålade denna energi ville ta K i nacken och kasta ut henne.

Jag som vet att K är känslig för energier, precis som jag, så försökte jag att vara lite diplomatisk och faktiskt agera utefter styrelsens beslut, trots att personen i fråga hade brutit mot dessa bestämmelser från scratch med sin inställning. Men icke. Istället flyger personen på mig och börjar skälla på mig och kalla mig naiv och annat befängt. Då slog det slint för mig.

Jag har inte varit så arg på länge, så jag satte stop för hela situationen på en gång genom att höja rösten och faktiskt utnyttja den auktoritet jag har genom min storlek, min röstkontroll, mitt kroppspråk, min befattning i båda föreningarna samt att jag stod upp och den andra personen satt ner. Inte helt okej att göra det, men jag var så arg.

Tack och lov kom vår ordförande in senare och bad K om ursäkt och sa att personen i fråga hade agerat utanför sina befogenheter, och det gjorde mig lugnare, men fortfarande så måste vi tygla personen i fråga. Annars finns det potential till feta konflikter i framtiden.

Lillebror ringde mig idag för övrigt. Det vart trevligt får man säga. :-)

Dagens mardröm

I natt drömde jag en mardröm som var en sån där dröm som man vaknade ur och inte riktigt visste om det hade hänt eller inte. De som var huvudpersoner i drömmen (förutom mig själv) var tvillingarna Daniel och Timmy Przybyla som jag gick i samma klass som under högstadiet, och som jag var rätt bra kamrat till under större delen av gymnasiet.

Vi var någonstans i Karlstad. Jag har för mig att det var Residenstorget. De stod på en båt som var på väg ner i en sluss. Båten var stor och vit, och jag satt på kanten av slussen och dinglade med benen medans jag och tvillingarna pratade om politik, har jag för mig.

Plötsligt, av någon anledning så lyckas jag tappa min plånbok i vattnet. "Asch" tänker jag, men blir inte speciellt förargad, då jag uppenbarligen inte hade något viktigt alls i den. Men Daniel däremot, han blir eld och lågor och bestämmer sig för att hoppa i vattnet och hämta min plånbok. Ytterst dum idé då man inte riktigt kan simma hur som helst i en sluss som håller på att tömmas.

Där kan man tro att drömmen är slut, och det var den första gången. Jag vaknade med ett ryck och ett skrämt andetag hemma hos Gustaf. Första gången kunde dock mitt medvetande uppenbarligen skilja på dröm och verklighet.

Nåväl, jag somnar om och drömmer samma sak igen, men vaknar inte när Daniel hoppar i slussen. Dock förflyttas jag och helt plötsligt så är vi på något sorts nyårsparty. Jag är där, några andra jag känner samt Timmy. Nyårsfirandet är inte riktigt så party som det borde vara, och undermedvetet så är jag medveten om varför. Det är första gången som vi firar nyår utan Daniel. Jag och Timmy mår inte det minsta bra (av förklarliga skäl), och vi tröstar varandra hela natten. Sen så byter vi lokal igen.

Det är typ 1 år efter och jag och Timmy är hos en avlägsen släkting till mig i Kanada (ja, jag har släkt där). Vi är ihop och Timmy sörjer fortfarande Daniel fruktansvärt mycket. Min kanadensiska släkting bestämmer sig för att flytta till Sverige av någon anledning, fråga mig inte varför. Hela detta kapitel av drömmen är väldigt suddigt.

Sista scenen är på ett fält någonstans i närheten av Åmål. Jag och Timmy går omkring och pratar mest. Av någon anledning så går vi väldigt långt bort från varandra. Ungefär 3-4 meters mellanrum. Men ju mer vi pratar desto närmre kommer vi varandra. Det sista vi pratar om är Daniel innan jag tar Timmy i handen och stannar honom. Jag är nervös och stammar något om att jag velat säga något länge och liknande, men får inget vettigt ur mig. Timmy ser ut som ett frågetecken.

Efter några minuters stammande utan att få något ordentligt sagt så går jag resolut ner på knä och trollar fram en liten svart box med en ring i och friar till honom... Det sista i denna scenen är att Timmy stammar något som låter jakande (men jag är inte säker) i typ 30 sekunder och sen svimmar.

Där vaknar jag och är fullständigt övertygad om att hela drömmen är sann. Klockan var då 05.40 och jag kunde inte somna om, eftersom jag var fullt övertygad om att Daniel var död. Jag grät en stund, vilket var skönt. Sen så började hjärnan nysta runt i drömmen och insåg att det var just det, en dröm.

Det är en konstig dröm. Jag har inte träffat Timmy och Daniel sen gymnasiet, i stort sett. I högstadiet var jag i och för sig förälskad i Daniel, men det är väldigt längesedan nu. Daniel hörde jag av senast under nyårsafton eller julafton, om jag inte minns fel. Timmy, däremot, var det längesedan jag hörde något från. Får kolla om de finns på ansiktsboken.


Nåväl, så kan en natt se ut för mig.

Puss & Kram, Väderkvarn!

God Jul, med eftertanke

God Jul på er, allesammans. Årets jul har varit till fullständig belåtenhet, till skillnad från sist gång jag skrev om julen.

Men jag tänker inte skriva så mycket om mitt julfirande. Det var rätt standard, med Kalle Anka (OH NO!!!), Karl-Bertil och god mat i Göteborg.

Idag, för bara några minuter sedan så läste jag igenom hela min blogg, vartenda inlägg... Det tog tid, men det var hälsosamt för mig att få reflektera lite kring vem jag har varit och vem jag har blivit de senaste två åren.

När man läser igenom ett gäng inlägg från mars 2009 och framåt så märker man en viss negativ känsla, tillsammans med mycket ilska. Jag tror att jag blev en bättre människa efter att ha fått ur mig all skit som jag fick ur mig då. Jag känner mig som en mycket välbalanserad individ, och har så gjort det ända sedan att nyss nämnda negativiteter tog slut. Har inte fått ett enda återfall av oförklarlig ilska eller depression...

Men frågan är om det var värt priset? För ett pris fick jag betala, det är jag rätt så övertygad om. Ilskans objekt, en ung människa vid namn R, och jag var en gång i tiden väldigt bra vänner. Vi är fortfarande vänner, men kanske inte lika tighta. Jag vet inte, vi har inte setts på länge, och han bor i Norge nu, så det är svårt att umgås på så daglig basis som vi gjorde när han bodde i K-d. Men jag hoppas att det går att reparera, på något sätt.

Nu vet jag att R läser den här bloggen från och till, och det är väl med medvetenhet jag skriver det i den här bloggen, så att man kanske skulle kunna dra upp diskussionen om vad som hänt med vår vänskap igen. Ilskan dalade och la sig för väldigt länge sedan och jag känner mig delvis rätt så korkad som var så arg som jag var. Vi har pratat om det en gång, men jag vill fortsätta prata om det, tills allt är löst och förlåtet.

Ännu en period som man kan läsa är sen vår och sommar 2009, där jag skriver om att jag är kär igen, och sen i augusti tror jag, att bubblorna sprack, eller något liknande. Det är lite komiskt, faktiskt, men jag kan inte förklara riktigt hur. Dock är det väldigt roligt.

Nåväl, det var mest det jag reflekterade över när jag läste bloggen. Sen sprang tusen tankar om BGC-trion upp och hela allt det där. Jag har inte hört av C på väldigt länge och det saknar jag. Skickar både SMS och MSN till honom då och då, men får sällan några svar. Hoppas det beror på stress från hans sida och inget annat.

Åter till nuet!

Nu imorgon, den 27:e, börjar Ookamis nysatsning Nissens Spelstuga. Jag ska spela CoC (Call of Cthulhu) som är ett skräckspel, baserat på H. P. Lovecrafts universum. Jag tror att det kommer att floppa lite, men jag hoppas att jag har fel.

Den 22:a januari ska jag iväg till Tidaholm (närheten av Skövde) och jobba lite för Svenska Kyrkans Unga där, på begäran från en gammal kompis från Hjo-tiden.

Sen blir det då årsmötestider igen, med första årsmötet (RFSL Ungdom Karlstads) den 29:e januari. Ska bli kul, men måste bli klar med ekonomin idag, så att jag kan få revisionen gjord innan årsmötet.

Kram på er!

See you 2010!

FFF

Har köpt några filmer. Två till antalet, faktiskt. Den första var Galenskaparna och After Shaves Tornado. Hur underbar som helst, men det stora guldfyndet var film nummer två.

Film nummer två var Jonas Gardells stå-upp-show "Tillfällig gäst i ditt liv", sista delen i hans showserie "Livet". Förkortningen FFF kommer från den filmen och betyder "Fulla flator i Flock". Varför inlägget heter just det, det vet inte jag.

Outbreak rullar på som det ska. Några få lösa trådar fortfarande, men de kommer att knytas upp nu i dagarna.

Halsen vet jag fortfarande inte vad det var fel på, och det vet inte heller läkarna som tittat på det, men det har blivit bättre av en kur Kåvepenin som jag går på nu. Så jag klagar inte, jag slapp ju nålen ner i halsen. :-D

Nåväl, slit och släp med Outbreak härnäst, så vi ses och hörs nån annan gång. Puss & Kram!

Nålar

Ja, det är sällan jag lovar saker, men nu kan jag fan i mig garantera hela världen och några till att jag aldrig någonsin ska bli sprutnarkoman...

Anledningen till detta kan man tro är att jag tycker att knark är en dålig idé, och visst, det är en bidragande faktor. Men det finns en helt annan och mycket tyngre vägande orsak till detta, nämligen min obotliga nålfobi.

Får några dagar sedan så satt jag och tittade på en välkänd amerikansk serie om en osedvanligt otrevlig, men duktig läkare som haltar sig fram med sin käpp. (Lyckas ni inte räkna ut vilken serie det är nu så är ni helt underbart dåligt orienterade)

Men åter till ämnet. I denna serie så sattes en nål i en patient, och Eli reagerar genom att känna hur världen svartnade och vaknar ungefär 30 minuter senare och märker att Eli svimmade! AV ATT SE EN NÅL PÅ TV!?

Och idag var jag på vårdcentralen för att få min hals kollad, eftersom den har gjort ont sen i torsdags. Då berättar läkaren i fråga att jag har en varböld bakom min ena halsmandel... Inte så farligt om den kunde behandlas med typ penicilin eller något annat häftigt botemedel... Men icke! Han berättar att jag ska gå till öronmottagningen på sjukhuset imorgon så ska de kolla upp mer exakt vad det är och sen eventuellt punktera skiten med en nål... NÄR JAG FORTFARANDE ÄR VAKEN????!!! Så i helvete heller. Jag kommer att få storpanik, slå ner läkaren i fråga och sen springa därifrån, gråtandes som en liten flicka, för det är så jag reagerar på nålar IRL...

Nåja, hoppas det blir så att jag slipper nålen... :-/

Att ljuga...

Så har man då ljugit honom rakt upp i ansiktet.... Känner mig som en fruktansvärt, kuk-dålig människa.... Men vad ska man göra....


Varför?

Fem steg längre...

...än näsan räcker...

Fråga mig inte vad det betyder, fick bara för mig att skriva det.

Nu är mitt liv på väg att hamna i balans igen, och det är bra det. Jag mår inte dåligt, men när jag känner efter så mår jag inte bra heller... Det är frågan om det är bra eller dåligt... Så när folk frågar så kommer jag nog för tillfället att svar att jag mår.

Men att mitt liv har kommit i balans betyder inte att min ekonomi har gjort det. Mina betyg är mindre smickrande, och jag tror mig kunna få några problem med CSN nästa termin. Vi får se på det. Beror mycket på min Gehörstenta på måndag och min satslära-tenta.

Men det är bara att bita ihop och överklaga, om det blir så.

Tills nästa gång!
Cheers!

Fortfarande, BGC, love you guys!