Varför ska det krävas?

Varför ska det krävas att någon ska begravas eller ta studenten för att vi ska ge rosor till dem?

Jag minns den där dagen. Jag satt på en gräsmatta någonstans i Säffle med en massa främmande människor kring mig och festade på några starkcider med mina nya klasskamrater, som jag inte kände speciellt väl än. Jag satt på en filt med cidern i hand och var lagom otrygg i den festande miljön. Efter några minuter kom någon och slog sig ner bredvid mig, och vi snackade. Det var ett samtal jag inte minns mycket av, men ett samtal som jag vet gav mig en viss trygghet i situationen.

Killen jag pratade med, som hade slagit sig ner bredvid mig, var kort, svarthårig, söt och hans ögon sken av livslust. Jag visste att jag ville ge honom någonting. En ros, kanske. Men eftersom samhällets regler ser ut som de gör så kände jag mig hindrad i den avsikten. Men eftersom vi var årsbarn så siktade jag in mig på studenten.

Kristoffer gick inte på samma skola som jag, men när vi båda gick i trean på gymnasiet flyttades hans program från skolan i Säffle till Karlbergsgymnasiet i Åmål, alltså samma skola som jag gick på. Vi hamnade också efter ett tag i en gemensam lektion, en lektion som gick ut mycket på att utmana fördomar om samhället, människor och annat. Lektioner som ofta gick ut på drama- och diskussionsövningar. Kristoffer visade ofta prov på insikter som jag inte ens hade nått då. Ännu en gång så ville jag verkligen att studenten skulle komma, så jag kunde få ge honom en ros.

Flera gånger kände jag av känslan att jag ville ge honom, och många andra i min omgivning uppskattning, men jag visste inte hur.

Studenten kom och gick och vi hängde rosor kring varandras halsar. Det var en händelse i mitt liv som jag inte skulle vilja byta mot någonting, någonsin. Känslan av att få visa mina vänner hur mycket de betydde för mig, känslan av att få visa Kristoffer hur mycket han var för mig. En känsla som för mig är helt obeskrivlig.

Idag gav jag Kristoffer en blomma igen. En blomma som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva ge honom. Idag stod jag vid hans kista och sa att jag saknar honom. Tårarna rann för första gången inför honom, och jag ville inget hellre än att få honom tillbaka. Vi som lever kvar får leva med vår sorg och saknad, men det är så svårt att fatta. Jag önskar så att jag hade visat min uppskattning till honom mer, fler gånger, alltid.

Varför får vi bara ge rosor till studenter och människor som ska begravas? Kan vi inte ge varandra rosor hela tiden? Varje människa som har någon eller några i sin närhet vill visa uppskattning, men samhällets regler låter oss inte göra det. Uppskattning i form av blommor, kramar, ord eller bara en klapp på ryggen. Jag vill ge alla den uppskattningen, hela tiden. För jag vill aldrig lämna en begravningsblomma på en väns kista igen.

I sorg, saknad och kärlek

// Eli