Svek

Varför svek han mig? En av de tre som jag litar på mest av allt, en av dem som jag skulle lägga hela mitt liv och min existens i händerna på, har svikit mig så grymt mycket.

Jag sitter här och är så arg. Fick en attack av panikångest när jag upptäckte det. Och det hade varit så grymt lätt att undvika, om han bara hade sagt något. Men icke, det gjorde han inte.

Men det fysiska problemet kanske går att ordna... Sen får vi se vad det blir... Hoppas jag får ha kvar BGC-trion.

Kommer nog att inte kunna sova ikväll. :-(

Veckans guldkorn?

Fick frågan idag om vad som var veckans guldkorn. Det är en del i en intervjuserie i RFSLs medlemstidning. Funderade ett tag... Kändes väldigt konstigt, men ändå helt rätt när jag svarade. Svaret blev K.

För K är ett guldkorn, han gör mig så glad så fort jag är hos honom och jag känner mig helt varm så fort jag får ett sms från honom.

Mycket känslor. Så mycket jag känner för honom, så mycket jag vill göra för honom, så mycket jag vill att han ska vara för mig. Men om jag inte tar mig i kragen fort som fan så kommer det inte bli något. Han känner fler HB-killar än mig, och det gör mig rädd att han ska träffa någon innan jag vågar säga något... Usch, vad ska jag göra?

Vad händer?

Vad händer i mitt liv, kan man fråga sig? Inte värst mycket, men jag kan ju snabbdra de senaste dagarnas händelser.

I Tisdags (tror jag) var jag och hälsade på K, och det kändes väldigt bra. Kom dit runt 18-tiden och satt och pratade med honom i 15 minuter (kändes det som) och hux flux var klockan 21... Tiden går fort när man trivs så bra med en människa som jag trivs med K.

Sedan tog jag mig hem med buss, om jag inte minns fel. Och i Onsdags gjorde jag supertabbe nummer ett, som dock löste sig tack vare J. Du är en underbar människa.

Åter till tabben. Till saken hör att jag skulle vara med på en kompis examenskonsert på Torsdagen (Kristi flygare), vilket innebar att jag skulle infinna mig på genrep på Ingesund klockan 10.00 på torsdagen. Eli tänker glatt när hen sätter sig på tåget hem till Karlstad att hen kan ta ett tidigt tåg till Arvika på torsdag morgon. Men när jag kliver av tåget så kommer jag att tänka på just Kristi flygare-fenomenet och att tåg och liknande kanske går som söndagstrafik? Kollar upp detta på nätet och får ett slag i ansiktet då jag upptäcker att allt går som söndag...

Upp med telefonen, ring alla du känner med bil, samt G för att kolla upp om jag får sova hos honom. Tack och lov fick jag tag på både G och J. Ergo, J & G, ni är underbara människor. Tack så fruktansvärt mycket.

Nåväl, konserten på torsdagen gick bra, och nu är jag i Arvika för att administrera en inspelning i studion åt herr Lindau. Mycket trevligt. Ska bli spännande att se vad det blir för resultat av det. :-)

Tills vi hörs igen!
Kram!
Eli

Jag förstår inte.

Det finns mycket jag förstår. Och det finns mycket jag inte förstår. Jag förstår mig på politik, organisationsteori, HTML-programmering, pedagogik, musikteori, sångteknik, lättare notläsning, SJ:s konstiga marknadsföring och prissättning(vilket förvånar mig att jag gör), mänskligt beteende och en massa annat.

Jag förstår mig inte på den moderata politiken och dess syn på människovärde, fördomar, förutfattade meningar, kyrkans vridna syn på det mesta, tanken med frikyrkor, religioner i stort, planeringen av karlstads stadsbuss, det kapitalistiska samhället, kärnfysik och en massa annat.

Men det jag förstår mig på allra minst är mig själv. Varför mår jag så dåligt av den känsla som alla säger att man ska må så bra av. En känsla som en gång i tiden, under gymnasiet, kändes helt underbar, men som efter studenten bara har varit ett rent helvete. Under vissa tillfällen i livet lyckas man tränga undan den, men den kommer alltid tillbaka när man träffar människor som är underbara. Jag har träffat en underbar människa, igen. Och hela spiralen börjar igen. Den börjar högst upp, där jag befinner mig. Sedan går den i små, sakta fallande cirklar.

Man skulle kunna tänka sig att det är bra att spiralen cirklar sakta neråt, men nej då. När det går neråt så sakta som det gör för mig så märker man inte att man är på väg neråt förrän man är in da shit, så att säga. Och då har man inte orken att göra något åt det. Man vågar inget säga till honom för man är säker på ett nej, som alltid annars. Och man kan inte sluta älska honom, för han är så underbar, så fin, så vacker, så perfekt.

Så, någon som har något tips på tillvägagångssätt?

Kram!

Du...

Du betyder så grymt mycket för mig. Mer än du tror. Mer än jag vågar berätta. Nu iallafall. Någon gång, när jag i min ynkliga självömkan kanske har tagit mig i kragen och gjort något åt mig själv, kanske jag vågar berätta hur mycket du är för mig, hur mycket jag vill att du ska vara... Men nu vågar jag inte. Alla gånger jag sagt till någon vad de betyder för mig har jag blivit sårad. M, R, G och O gjorde så ont, och vissa av dem gör fortfarande ont i mig, och jag vet inte om jag skulle orka med det en gång till.

Men jag mår faktiskt rätt bra, trots oron. Ska träffa K igen på Torsdag, och det ska bli skönt att få prata med honom igen. Han är ett enormt ljus i mitt liv, trots att allt är som det är.

Kram!

Why so?

Ja, helgen var riktigt trevlig. Var på Barnens Ö utanför Norrtälje på en utbildning med SVEROK.

Dock blev jag sjukt sur på mig själv när jag märkte att jag hade glömt min väska i sthlm hos O. :-(

Min berg och dalbana är på väg ner, en del, men jag ska träffa K i veckan, så jag tror att det kommer att ordna sig.

Kram!

Uppåtsving...

Japp, idag har jag världens uppåtsving. Dock kan jag nog härleda skälet idag. Först så träffade man Simon på vägen hem från ett möte angående lokalen för Svealand. Enormt trevligt, trots att vi inte kunde prata någon längre stund.

Sedan kom det stora uppåtsvinget när jag åkte och hälsade på K. Han är en så fin människa. Så typiskt att det sämsta ska hända de bästa. Vi satt och höll varandra i handen och pratade i drygt 2 timmar, tills han kände att han behövde sova.

Så när jag gick hem från K så tog jag små danssteg då och då, bara för att jag mådde så grymt bra (och jag dansar inte, punkt slut). Sen blev det Grandia 2 med C hela dagen, fram tills nu. Ska snart packa inför inslaget imorgon, så att det är klart imorgon.

Kram på er!

Djupdykning

Japp, idag gjorde jag en emotionell djupdykning, rakt ner till helvetets sjunde insegel, skulle jag tro. Och det fanns inget bra skäl till det, och det skedde på mindre än 10 minuter...

Bipolär? Väldigt mycket, ja.

Ska knarka anti-depp nu, och hoppas att det hjälper. Vill verkligen inte sitta och storgrina när C kommer hem...

Men jag får rycka upp mig, för fan. Det brukar jag ju göra alltid annars.

Men jag är sjukt imponerad av att jag klarat mig så här långt... Men jag vill inte djupare ner än nu...

Ännu ett...

...sentimentalt inlägg. Dock inte deppigt... Bara sentimentalt. Älskar BGC, bara så ni vet, om jag nu skulle ha missat att säga det tidigare. XD