Värre....

Igår trodde jag ärligt talat att jag äntligen hade börjat min långa vandring uppåt... Hade börjat kännas mycket bättre, dag för dag, timme för timme... Men idag känns det värre än det gjort under hela veckan... Har fruktansvärt ont och går bara omkring och tänker på att jag vill att det tar slut, och min något dysfunktionella hjärna försöker intala mig att ingen bryr sig... Jag VET att folk bryr sig, men jag kan för tillfället inte förlika mig med det. Min hjärna går inte med på det, och när jag försöker övertala den så trycker den så hårt den kan över bröstet på mig...

Har gått omkring hela dagen och bara önskat att någon skulle säga emot mig... Vad som helst, om SMISK, om skolan, om mina relationer, om RFSL Ungdom... Bara så att jag kunde få skälla på någon... Behöver få ur mig en massa hat och ilska och sorg ur mig, men jag vet inte hur jag ska göra om ingen triggar mig. Det kan vara världens minsta grej, jag behöver bara få skrika på någon... Och då någon som jag inte bryr mig om, det är därför jag hoppades att det kunde få ske i skolan, så att jag är säker på att jag inte bryr mig...

Att sova...

Jag har så jävla ont hela tiden... Vill inte, men det är tyvärr så att en vanlig panodil inte hjälper... Förstår inte varför det hela tiden ska vara så svårt... Och de värsta anfallen får jag när jag ska sova ensam... Hela veckan har jag sovit hos kompisar, i stort sett... Men ikväll så ska jag sova själv, hemma i Karlstad... Och jag har jätteont. Kniven som sitter i bröstkorgen vrids varv efter varv, och jag kan inte få den att stanna... Vad jag än gör känns som en plåga, och jag kan inte stoppa det. Men nu har jag iallafall bestämt med både G och B att jag ska sova hos dem fram till kongressen... Skönt att veta att ni finns där. Älskar er...

....

Kom inte riktigt på någon bra rubrik för det här inlägget... Min kreativa sida har verkligen tagit livet av sig redan...

Har sovit hos en massa kompisar sen Umeå-resan. Har inte vågat sova själv, och det verkar inte som om de vågar låta mig sova ensam heller... Det är oerhört skönt att veta att de finns där, och att man vet att man alltid kan ringa, hur illa det än är...

Sov hos G inatt. Av någon anledning så blir jag väldigt lugn i närheten av honom. Han är alltid så glad och soft i sin utstrålning. Och trots att vi trängdes i en 120-säng hela natten, vilket jag brukar tycka är rätt obehagligt, så kunde jag sova hur bra och lugnt som helst, vilket inte hör till vanligheterna när jag mår skit...

Sen innan jag sov hos G så sov jag hos B. Han är så sjukt förstående hela tiden. Vet inte vad jag skulle gör utan honom. Och trots att jag anser mig ha gjort honom fel så är han så snäll hela tiden... Jag förstår inte, men jag är tacksam för alltid för att han inte låtit mig driva bort honom.

Sen har jag sovit hos många andra också, och det är jag väldigt tacksam för också.

Min psykolog ringde mig idag också... Äntligen är allt klart. Ska bli skönt. Om 1 vecka kan jag hämta ut dem, och då tar det förhoppningsvis slut.

Kram!

Nu förstår jag ingenting...

...men vad har du med det att göra! Var inte så jävla kvick med att döma människor, framförallt inte mina vänner. Vad du än tror att han har gjort så har du fel. Enda anledningen till att jag mår som jag gör är mig själv.

Personlighetstest på Facebook

Ett personlighetstest som jag gjorde som utföll som såhär:

"Du är en väldigt viktig person i en väldigt stor umgängeskrets. Alla har en bästa vän som står nära och som aldrig lämnar en. Du har många, och det är unikt. Du har en stark personlighet, precis som dina vänner, vilket ibland kan orsaka lite smågnabb. Men med den kärleken som ni delar så finns det inget som kan komma i vägen för er. Var rädda om varandra. För övrigt har du en väldigt soft stil, och du kan ibland matcha mjukbyxor med finskorna. Du gillar att ta livet en dag i taget och det viktigaste för dig är att ha dina vänner och familj att dela detta med. Du trivs bra för stunden, men precis som dina vänner så funderar du på att slå upp dina vingar och flyga iväg."

Stämde sjukt bra in på mig kände jag. Har mer än en bästa vän, känner jag iallafall efter den här veckan, även om jag kanske inte har signalerat det till alla, men jag älskar er! Ni vet vilka ni är...

Fortfarande....

....fan... Varför kan livet inte bara vara lätt för. Jag är så sjukt sugen för tillfället. Så sjukt sugen på att bara få det att ta slut. Men dum som jag är så kan jag inte göra något så länge folk har förväntningar på mig.

Och alla är så sjukt underbara också... G, B, R, M, T, K, jag kan hålla på i evigheter... Men varför gör det så förbannat ont då? Varför kan jag inte bara ta tillvara på de vänner jag har utan att skjuta dem ifrån mig när jag mår som sämst. Visst, några av dem går det inte att skjuta ifrån, de ser på mig alldeles för tydligt när jag mår piss...

Men ändå så fungerar inte jag nu, och jag vill ärligt talat inte leva längre...

Fan...

Jag hatar mitt liv för tillfället... Inte nog med att jag ska gå omkring och må skit själv, nej då, för jag ska ju se till så att mina vänner mår minst lika dåligt också, medans jag ändå är igång menar jag. Jag är fan ett jävla mirakel på misär, helt enkelt.

Det vore så mycket lättare om allt bara kunde ta slut här...

Nu är det dags!

Japp! Idag åker vi i RFSL Ungdom Karlstad iväg till Umeå för att utbildas till skolinformatörer. Ska bli sjukt roligt. Resan kommer dock att bli en mindre pers... 12 timmar i minibuss. :-S

Men vad gör man inte för konsten. :-P

Så idag ska det förberedas för detta. Kommer nog att uppdatera igen på Tisdag om det inte finns internet i Umeå.

Då ska vi se.

Nu har jag faktiskt inte något vettigt att skriva. Fick internet och telefon till lägenheten igår, vilket var mycket angenämt. Samt att vi hade vårt första eon-möte i ookami igår också. Sjukt roligt. Jag tycker lite synd om några vakter som blev av med både en och två lemmar, men blod tycker vi ju alla om. :-D

Annars sniglar sig livet fram. Har en tillfällig svacka, så jag tycker varken RFSL Ungdom eller RFSL-arbete är kul för tillfället. Men såna perioder brukar gå över efter ett tag, bara man håller sig kvar i stormen.

Nu går min buss in till stan om 20 minuter, och jag har ingenting att göra fram tills dess. Så det får väl blir till att springa runt och flumma på skolan.

Just det ja, jag började gå i shorts igår också. Inte så kallt som jag hade tror, så då blev jag glad. "Våren kommen till vår fröjd", eller vad var det man sjöng under folkis-tiden?

Eteris diactatus et alto.

Fråga mig inte om rubriken. Inte ens jag vet riktigt varför jag satte den så.

Nu har jag då levat i Karlstad i ungefär 5 dagar, och jag stormtrivs. Fick mitt förråd i källaren tömt igår också, vilket är en fördel. Äntligen kan jag flytta ner alla lådor dit.

Datorn har dykt upp också. Liten, minidator som är rosa, det är metal det. :-D Ookamis årsmöte, Fricon och Kongressen närmar sig med stormsteg, vilket jag tycker är oerhört kul. Jag gillar årsmöten, vilket kanske märks.

Trots allt som är så bra så är torsdagar fortfarande sjukt jobbiga. Börja tidigast möjligt och sluta senast möjligt, och sen ta ett tåg hem och laga mat och gå och lägga mig.... Seeegt, men man får överleva, skulle jag gissa.

Nå väl. Nästa möte är på Onsdag, kul det. :-)

Äntligen!

Efter mycket om och men så är jag nu Karlstadbo! Visst, det är lite segt att gå upp klockan 04.00 på morgonen, men vad gör man inte för att få som man vill?

Idag hade jag ännu en lektion med Tobba angående metodik, och det var precis lika givande som sist gång. Sjukt roligt och lärorikt. Tobba har koll, och det han inte har koll på låter han mig kolla upp. :-P