Allas liv...

Alla andras liv verkar flyta på rätt bra. Dock verkar mitt ha stannat i någon sorts svacka. En dal av ilska, hat, sorg och depression... Frågan är då, vem ska man ta ut all denna negativa energin på? Jag har tidigare försökt stänga in den i mig, och låta bli att visa den så gott jag kan, men det finns några som ser igenom det, och det tackar jag dem oändligt mycket för. Utan er hade jag inte levat idag.

Men en sak som jag har märkt hjälper, det är att skriva... Ett väldigt tydligt exempel på detta är när jag var hemma hos G och hjälpte honom med en grej, samtidigt som han hjälpte mig att hålla mig lugn. Jag mår bättre en liten stund om jag får skriva. Skriva skit om folk som jag aldrig träffat, och som jag förmodligen aldrig kommer att träffa, och känna att jag har belägg för att ösa skit över personen i fråga. För när jag var hemma hos G så skrev vi en grej angående en vis Johanna Hildebrandts krönika i Aftonbladet. Hon klandrade ungdomar för att ha försvarat sitt ungdomens hus i Köpenhamn. Och jag blev så arg på hennes resonemang, och det var så sjukt skönt att få skriva X antal väl valda ord om och till denna obetänksamma kvinna.

Och jag fick ur mig så sjukt mycket skit ur mig via skrift. Men den var ju långt ifrån borta för gott. Det kändes bra under kvällen, och lite morgonen därpå, men sen kom det smygande. Inte starkare, men heller inte svagare.

Nu har jag iallafall, efter mycket om och men, fått mediciner. Dock känns det inte som om de hjälper alls, och jag faller djupare ner i skiten för var dag. Att vara med G, C och B ger mig lindring från smärtorna en kortare stund, men det kommer alltid tillbaka efter ett tag... Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det, men som det verkar nu så överlever jag det iallafall, men det är knappast medicinernas förtjänst.

Förlåt att jag oroar er, men jag måste få ur mig allt någonstans...

Kram!