Vad händer?

Nu har det varit tyst ett tag till... Ledsen för det, men har inte riktigt funnit någon inspiration, och nu när jag återigen finner den så önskar jag nästan att den hållit sig borta.

Igår fick jag veta att en vän som låg mig kärt om hjärtat har valt att inte fortsätta sitt liv längre. En ung man som jag lärde känna när jag fortfarande gick på gymnasiet i Åmål. En kille som man direkt blev lite förälskad i vid första ögonkastet. Jag tror ni vet vilken känsla jag talar om. Inte just att jag blev kär i honom, men jag älskade honom enormt.

Vi gick inte på samma skola, jag och han, men vi knöt ändå an på något sätt. Vi träffades på en fest och började prata över några cider (för vi var för unga för att få tag på något bättre än så). Vi pratade hela natten, kändes det som, och jag såg så mycket av mig själv i honom.

Vi tappade kontakten efter studenten, när jag flyttade till Hjo. Jag saknade honom, men hade inga kontaktvägar att få tag på honom med. Men livet gick på. Vi levde utan varandra ett tag.

Jag flyttade till Arvika, och sedan vidare till Karlstad. Väl här så fick vi kontakt igen. Inte riktigt under de lyckligaste omständigheter, men jag var ändå glad att ha honom i mitt liv igen. Jag tog med honom till de ställen jag hängde på i Karlstad, och han var så nervös över att inte passa in. Men han passade in, som handen i den bästa handske. Och han blev ett ljust inslag i många andras liv, och fick en riktigt god vän i en av mina bekanta. Jag var glad...

Igår fick jag veta att en bit av mig dog. Jag klarar mig, det gör jag alltid. Men det är tungt att vara med om att en så glad, ljusspridande och härlig människa inte finns hos oss längre. Att aldrig få se hans leende igen, aldrig igen kunna prata om den där festen vi sågs på med honom, aldrig kunna hålla om honom... Det gör mig svag, ensam och ledsen. Glädjen över att han har funnit frid från den värld han inte klarade av är avlägsen, men det finns ett hopp om att våra själar är bundna till varandra, och att vi kommer att ses i nästa liv, och i nästa, och i nästa. Tills dess: Jag älskar dig, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Du är saknad och kommer så att förbli, men jag kommer att vandra med dig när min tid är slut här.

Med saknad och Sorg

Eli