.....

Jag vill inte att folk ska se mig så här svag... Vet inte hur mycket jag orkar umgås med folk när jag är ensam, men när jag väl umgås med folk så känns det bra... Iallafall ända tills folk ser igenom. Det spelar ingen roll vem det är, om det är någon helt okänd eller om det är någon av mina bästa vänner. Jag vill inte att de ska lida för att jag mår dåligt.

Men något som hjälper mot depression är ilska. Hur VÅGAR han! Hur VÅGAR han säga att jag skadar RFSL Ungdom Karlstad. Och hur vågar han påstå att sånt som jag inte vill inte blir av! Han är ung, det vet jag, men han ska inte komma och anklaga mig bara för att jag är emot ett förslag han har. Om du någonsin läser det här så ska du veta att jag föraktar dig över det mesta för tillfället. Jag föraktar dig till och med mer än mina klasskamrater på Hjo, och det vill inte säga lite. Och när jag föraktar folk gör jag det av hela mitt jag och hjärta. Och det finns både mycket av mig och mitt hjärta.

Men det är skönt att vara arg på något konkret. Alla mina oförklarliga känslor riktas om mot det här, och det känns skönt att ha ett skäl till föraktet igen, och att faktiskt känna det mot någon jag faktiskt aldrig riktigt har brytt mig om.