Bitter? Jag? Nej då... Eller?

Trots att jag har haft en väldigt soft vecka hittills så kan jag inte låta bli att känna bitterheten välla upp och stå mig upp i halsen. Visst, en del tycker som de tycker, men när man har så allvarliga anklagelser mot någon som en del har mot mig för tillfället får man fan ha ryggraden att polisanmäla!

Och att jag får veta merdelen av samtliga anklagelser mot mig i det här fallet i andra eller tredje hand är också det skamligt! Kan ni inte konfrontera mig så är ni inte värda ett dugg i min bok!

Jag har de senaste två veckorna upptäckt saker som jag önskar jag hade upptäckt långt tidigare, så att jag inte hade engagerat mig så djupt. Jag kan härmed heligt lova att organisationen i fråga inte kommer att få se ett dyft av mig eller mitt engagemang. Var rak, var ärlig och snacka inte om mig bakom ryggen. Och jag skulle se det som en fördel om man inte heller hugger mig i ryggen vid första bästa tillfälle. Ryggradslöst och skamligt, säger jag er!

Som ni förstår är jag mer än bara bitter. Nu är jag, mina kära läsare, fly förbannad och det ska rätt mycket till för att jag ska bli så arg som jag är nu. Ilska är en infektion i en människa. En infektion som ligger och pyr och inte riktigt slår ut i full blom förrän den där sista droppen kommer. Och nu har den kommit. Dock känns infektionen härlig. Härligt att äntligen kunna släppa ut och säga att jag faktiskt är arg, och agera utefter det. Nu är det helt enkelt nog. Ingen mer hjälp från min sida, tack så mycket. Jag har gjort mitt sista drag i organisationen per idag. Punkt slut.