Idag färgade jag mitt hår igen. Svart den här gången. Skönt att ha den färgen på håret igen. I och med detta köpte jag också ett set med svart smink att matcha. Jag är svart och svår, helt enkelt... eller?
Och nu har Projektet dragit igång igen. Hur gôtt som helst. Ni som är inblandade i mitt liv vet säkert att jag har en del projekt igång från och till. Dessa projekt brukar rangordnas efter olika mallar, och den som hamnar överst på listan får namnet Projektet.
Tidigare Projekt har varit Karlstad Pride, Kamicon :10, Outbreak II, Outbreak III, Nissens Spelstuga 09 och liknande. Nu har jag ett helt nytt Projekt med fokus på ett djupdyk ner i H P Lovecrafts dystopiska, sjukt hemska värld. Det ska bli klassiskt 1920-tals lajv i Uppsala, med skarpt fokus på mental skräck. Hoppas vi ses då!
söndag 26 juni 2011
fredag 15 april 2011
Viss frustration
Nu har jag inte skrivit på ett tag igen. Men men, så kan det vara. Det här med inspiration vet ni.
Klockan 08.45 på morgonen är jag redan frustrerad. Hur kan det komma sig tror ni? Ja, det kan ni får fundera på ett tag.
Jag har också gått ur Ung Vänster. Det finns flera skäl till detta. Del så beror det på min syn på feminism. Jag kan inte längre ställa mig bakom likhetsfeminismen, då jag vet att det, de facto, finns folk som mår dåligt, skadar sig själva och faktiskt tar livet av sig när de blir utsatta för den retorik och filosofi som ligger bakom just likhetsfeminismen. Man får nog säga att mitt hjärta finns i Queerfeminismen.
Sen så tål jag inte toppstyre. Ung Vänster är toppstyrt. Det sitter en elit på toppen av Ung Vänster och styr distrikten och klubbarna med järnhand. Det sker dock rätt subtilt, men jag vill dra paralleller till det klassamhälle som Ung Vänster så ofta säger att de vill krossa, där klubbar och distrikt är arbetarklass och förbundsstyrelsen är borgare.
Och det sista jag inte klarar av är att Ung Vänster uppmanar till vandalism i form av affischering. Det hade inte varit så fruktansvärt egentligen. Men när man springer omkring och säger att man tycker att skattepengar används på fel sätt och sedan orsakar att pengar går till sanering av vandalism så är man så djupt inne i hyckleriet man någonsin kan vara.
Där är de tre största skälen till min avgång från Ung Vänster, till förmån för SSU istället.
Annat som händer i mitt liv är att jag har mycket att göra. IDAHO närmar sig med stormsteg, och vi arbetar för fullt med detta. Priden och Solcon är också grejer på tapeten.
Tills vi hörs igen!
Klockan 08.45 på morgonen är jag redan frustrerad. Hur kan det komma sig tror ni? Ja, det kan ni får fundera på ett tag.
Jag har också gått ur Ung Vänster. Det finns flera skäl till detta. Del så beror det på min syn på feminism. Jag kan inte längre ställa mig bakom likhetsfeminismen, då jag vet att det, de facto, finns folk som mår dåligt, skadar sig själva och faktiskt tar livet av sig när de blir utsatta för den retorik och filosofi som ligger bakom just likhetsfeminismen. Man får nog säga att mitt hjärta finns i Queerfeminismen.
Sen så tål jag inte toppstyre. Ung Vänster är toppstyrt. Det sitter en elit på toppen av Ung Vänster och styr distrikten och klubbarna med järnhand. Det sker dock rätt subtilt, men jag vill dra paralleller till det klassamhälle som Ung Vänster så ofta säger att de vill krossa, där klubbar och distrikt är arbetarklass och förbundsstyrelsen är borgare.
Och det sista jag inte klarar av är att Ung Vänster uppmanar till vandalism i form av affischering. Det hade inte varit så fruktansvärt egentligen. Men när man springer omkring och säger att man tycker att skattepengar används på fel sätt och sedan orsakar att pengar går till sanering av vandalism så är man så djupt inne i hyckleriet man någonsin kan vara.
Där är de tre största skälen till min avgång från Ung Vänster, till förmån för SSU istället.
Annat som händer i mitt liv är att jag har mycket att göra. IDAHO närmar sig med stormsteg, och vi arbetar för fullt med detta. Priden och Solcon är också grejer på tapeten.
Tills vi hörs igen!
lördag 2 april 2011
Tidningen
Tidningen.
"I tidningen läser jag dagligen
Hur världen ser ut nu, antagligen.
Det slår mig att allt känns så främmande
Så pinsamt ibland och beklämmande.
Jag svettas som om i tropikerna
Jag 'sutte' och läste rubrikerna
Och tänker ibland när jag läser dom
'Förstår jag det här som jag läser om?'
I tidningen står det att Bryssel sätter
Upp alla regler och sysselsätter
Massor av folk i Bryssel
Med ett begåvat syssel.
Men om man ej blivit Brysselsatt
Då blir man svårare sysselsatt.
Då blir man lättare sysselfri
Däremot aldrig Brysselfri
I tidningen läser jag dagligen
Hur världen ser ut nu antagligen.
Det skrivs mig på näsan, väsentligen
Hur världen ser ut nu, egentligen.
Jag vänder och vrider notiserna.
Jag vänder och vrider på kriserna.
I hoppas i all denna vridningen
Att Världen är bättre än Tidningen."
Galenskaparna & After shave, Alla ska bada, akt II
Mycket tänkvärd dikt om både dagstidningar och sakspecifika tidningar.
"I tidningen läser jag dagligen
Hur världen ser ut nu, antagligen.
Det slår mig att allt känns så främmande
Så pinsamt ibland och beklämmande.
Jag svettas som om i tropikerna
Jag 'sutte' och läste rubrikerna
Och tänker ibland när jag läser dom
'Förstår jag det här som jag läser om?'
I tidningen står det att Bryssel sätter
Upp alla regler och sysselsätter
Massor av folk i Bryssel
Med ett begåvat syssel.
Men om man ej blivit Brysselsatt
Då blir man svårare sysselsatt.
Då blir man lättare sysselfri
Däremot aldrig Brysselfri
I tidningen läser jag dagligen
Hur världen ser ut nu antagligen.
Det skrivs mig på näsan, väsentligen
Hur världen ser ut nu, egentligen.
Jag vänder och vrider notiserna.
Jag vänder och vrider på kriserna.
I hoppas i all denna vridningen
Att Världen är bättre än Tidningen."
Galenskaparna & After shave, Alla ska bada, akt II
Mycket tänkvärd dikt om både dagstidningar och sakspecifika tidningar.
fredag 1 april 2011
Vänner, varulvar, vampyrer och vänsterprassel
Jag ska ta er tillbaka en kortare tid, närmare bestämt till Tisdags. På Tisdagar spelar jag rollspelet Star Wars med några kompisar. En grymt rolig kampanj för övrigt. Men, när vi spelar så händer det då och då att vår SL (Spelledare) behöver ut och ta en rök. När detta händer så följer jag rätt ofta med och vi snackar. Vi snackar skit, sjupt, ingående och massor. Vi snackar om det mesta helt enkelt. Bland annat så diskuterade vi nu i tisdags Varulvar och Vampyrer som fenomen, folksägen och fantasiväsen. En mycket intressant diskussion.
Jag har kommit fram till, under lång tid att denna SL betyder väldigt mycket för mig. Inte som SL, nödvändigtvis (även om han är grym på det med) utan som väldigt god vän, vågar jag mig påstå. Under tisdagens rollspel så satt jag och funderade, av någon outgrundlig anledning, på hur jag skulle reagera om han flyttade långt bort och försvann från världskartan, på något sätt. Jag lovar, jag började nästan gråta av bara det. Så, antingen har jag blivit på tok för blödig det senaste eller så uppskattar jag honom grymt mycket. Jag hävdar det senare.
Vänsterprassel skrev jag också något om i rubriken... Vet inte varför, mest för att det är ett vackert ord vars begynnelsebokstav är V. :-P
Jag har kommit fram till, under lång tid att denna SL betyder väldigt mycket för mig. Inte som SL, nödvändigtvis (även om han är grym på det med) utan som väldigt god vän, vågar jag mig påstå. Under tisdagens rollspel så satt jag och funderade, av någon outgrundlig anledning, på hur jag skulle reagera om han flyttade långt bort och försvann från världskartan, på något sätt. Jag lovar, jag började nästan gråta av bara det. Så, antingen har jag blivit på tok för blödig det senaste eller så uppskattar jag honom grymt mycket. Jag hävdar det senare.
Vänsterprassel skrev jag också något om i rubriken... Vet inte varför, mest för att det är ett vackert ord vars begynnelsebokstav är V. :-P
söndag 27 mars 2011
Om förebilder
Idag grät jag, igen. Men på något sätt var det en bra gråt, något som visade att jag har vänner som jag litar starkt till.
Idag tackades de som avgick från RFSL Ungdoms förbundsstyrelse av. Och i denna skara av underbara personer fanns en människa som jag ser upp till och som har varit ett stort föredömme för mig igenom mina år med RFSL Ungdom. Han har betytt så mycket för mig att jag inte kan uttrycka det i ord. Bara nu när jag sitter och skriver om honom så rinner tårarna, för att han är en så underbar människa.
K och jag har haft en väldigt allvarlig... dust en gång i tiden. Den var så pass allvarlig att jag ville lämna förbundet för gott. Men jag valde att återvända till förbundet, efter lång betänketid, och jag var så rädd att min relation med K skulle vara spänd eller konstig på något sätt. Men om något blev den ännu bättre än tidigare.
Jag är lite... eller inte lite, jag är väldigt rädd. Nu måste jag och alla andra underbara människor i RFSL Ungdom fortsätta arbetet utan dig, K. Och jag vet inte om jag vågar ens försöka fylla de där skorna som du fyllde med pepp, kärlek och förtroende. För trots att jag inte sitter på den posten du fyllde så är det ett kollektivt ansvar vi har, men som du var en av de mest drivande i. Jag ser upp till dig, och du är en av mina största förebilder, och jag kommer sakna dig massor. Men jag hoppas och tror att vi inte har sett det sista av varandra.
Med massor av tårar i ögonen och kärlek till K och underbara RFSL Ungdom
// Eli
Idag tackades de som avgick från RFSL Ungdoms förbundsstyrelse av. Och i denna skara av underbara personer fanns en människa som jag ser upp till och som har varit ett stort föredömme för mig igenom mina år med RFSL Ungdom. Han har betytt så mycket för mig att jag inte kan uttrycka det i ord. Bara nu när jag sitter och skriver om honom så rinner tårarna, för att han är en så underbar människa.
K och jag har haft en väldigt allvarlig... dust en gång i tiden. Den var så pass allvarlig att jag ville lämna förbundet för gott. Men jag valde att återvända till förbundet, efter lång betänketid, och jag var så rädd att min relation med K skulle vara spänd eller konstig på något sätt. Men om något blev den ännu bättre än tidigare.
Jag är lite... eller inte lite, jag är väldigt rädd. Nu måste jag och alla andra underbara människor i RFSL Ungdom fortsätta arbetet utan dig, K. Och jag vet inte om jag vågar ens försöka fylla de där skorna som du fyllde med pepp, kärlek och förtroende. För trots att jag inte sitter på den posten du fyllde så är det ett kollektivt ansvar vi har, men som du var en av de mest drivande i. Jag ser upp till dig, och du är en av mina största förebilder, och jag kommer sakna dig massor. Men jag hoppas och tror att vi inte har sett det sista av varandra.
Med massor av tårar i ögonen och kärlek till K och underbara RFSL Ungdom
// Eli
fredag 25 mars 2011
Varför ska det krävas?
Varför ska det krävas att någon ska begravas eller ta studenten för att vi ska ge rosor till dem?
Jag minns den där dagen. Jag satt på en gräsmatta någonstans i Säffle med en massa främmande människor kring mig och festade på några starkcider med mina nya klasskamrater, som jag inte kände speciellt väl än. Jag satt på en filt med cidern i hand och var lagom otrygg i den festande miljön. Efter några minuter kom någon och slog sig ner bredvid mig, och vi snackade. Det var ett samtal jag inte minns mycket av, men ett samtal som jag vet gav mig en viss trygghet i situationen.
Killen jag pratade med, som hade slagit sig ner bredvid mig, var kort, svarthårig, söt och hans ögon sken av livslust. Jag visste att jag ville ge honom någonting. En ros, kanske. Men eftersom samhällets regler ser ut som de gör så kände jag mig hindrad i den avsikten. Men eftersom vi var årsbarn så siktade jag in mig på studenten.
Kristoffer gick inte på samma skola som jag, men när vi båda gick i trean på gymnasiet flyttades hans program från skolan i Säffle till Karlbergsgymnasiet i Åmål, alltså samma skola som jag gick på. Vi hamnade också efter ett tag i en gemensam lektion, en lektion som gick ut mycket på att utmana fördomar om samhället, människor och annat. Lektioner som ofta gick ut på drama- och diskussionsövningar. Kristoffer visade ofta prov på insikter som jag inte ens hade nått då. Ännu en gång så ville jag verkligen att studenten skulle komma, så jag kunde få ge honom en ros.
Flera gånger kände jag av känslan att jag ville ge honom, och många andra i min omgivning uppskattning, men jag visste inte hur.
Studenten kom och gick och vi hängde rosor kring varandras halsar. Det var en händelse i mitt liv som jag inte skulle vilja byta mot någonting, någonsin. Känslan av att få visa mina vänner hur mycket de betydde för mig, känslan av att få visa Kristoffer hur mycket han var för mig. En känsla som för mig är helt obeskrivlig.
Idag gav jag Kristoffer en blomma igen. En blomma som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva ge honom. Idag stod jag vid hans kista och sa att jag saknar honom. Tårarna rann för första gången inför honom, och jag ville inget hellre än att få honom tillbaka. Vi som lever kvar får leva med vår sorg och saknad, men det är så svårt att fatta. Jag önskar så att jag hade visat min uppskattning till honom mer, fler gånger, alltid.
Varför får vi bara ge rosor till studenter och människor som ska begravas? Kan vi inte ge varandra rosor hela tiden? Varje människa som har någon eller några i sin närhet vill visa uppskattning, men samhällets regler låter oss inte göra det. Uppskattning i form av blommor, kramar, ord eller bara en klapp på ryggen. Jag vill ge alla den uppskattningen, hela tiden. För jag vill aldrig lämna en begravningsblomma på en väns kista igen.
I sorg, saknad och kärlek
// Eli
Jag minns den där dagen. Jag satt på en gräsmatta någonstans i Säffle med en massa främmande människor kring mig och festade på några starkcider med mina nya klasskamrater, som jag inte kände speciellt väl än. Jag satt på en filt med cidern i hand och var lagom otrygg i den festande miljön. Efter några minuter kom någon och slog sig ner bredvid mig, och vi snackade. Det var ett samtal jag inte minns mycket av, men ett samtal som jag vet gav mig en viss trygghet i situationen.
Killen jag pratade med, som hade slagit sig ner bredvid mig, var kort, svarthårig, söt och hans ögon sken av livslust. Jag visste att jag ville ge honom någonting. En ros, kanske. Men eftersom samhällets regler ser ut som de gör så kände jag mig hindrad i den avsikten. Men eftersom vi var årsbarn så siktade jag in mig på studenten.
Kristoffer gick inte på samma skola som jag, men när vi båda gick i trean på gymnasiet flyttades hans program från skolan i Säffle till Karlbergsgymnasiet i Åmål, alltså samma skola som jag gick på. Vi hamnade också efter ett tag i en gemensam lektion, en lektion som gick ut mycket på att utmana fördomar om samhället, människor och annat. Lektioner som ofta gick ut på drama- och diskussionsövningar. Kristoffer visade ofta prov på insikter som jag inte ens hade nått då. Ännu en gång så ville jag verkligen att studenten skulle komma, så jag kunde få ge honom en ros.
Flera gånger kände jag av känslan att jag ville ge honom, och många andra i min omgivning uppskattning, men jag visste inte hur.
Studenten kom och gick och vi hängde rosor kring varandras halsar. Det var en händelse i mitt liv som jag inte skulle vilja byta mot någonting, någonsin. Känslan av att få visa mina vänner hur mycket de betydde för mig, känslan av att få visa Kristoffer hur mycket han var för mig. En känsla som för mig är helt obeskrivlig.
Idag gav jag Kristoffer en blomma igen. En blomma som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva ge honom. Idag stod jag vid hans kista och sa att jag saknar honom. Tårarna rann för första gången inför honom, och jag ville inget hellre än att få honom tillbaka. Vi som lever kvar får leva med vår sorg och saknad, men det är så svårt att fatta. Jag önskar så att jag hade visat min uppskattning till honom mer, fler gånger, alltid.
Varför får vi bara ge rosor till studenter och människor som ska begravas? Kan vi inte ge varandra rosor hela tiden? Varje människa som har någon eller några i sin närhet vill visa uppskattning, men samhällets regler låter oss inte göra det. Uppskattning i form av blommor, kramar, ord eller bara en klapp på ryggen. Jag vill ge alla den uppskattningen, hela tiden. För jag vill aldrig lämna en begravningsblomma på en väns kista igen.
I sorg, saknad och kärlek
// Eli
onsdag 16 mars 2011
En era tar slut
Idag fick vi det slutgiltiga beskedet. Lajvet jag är med i har lagts ner. Jag vet orsakerna, och jag stödjer beslutet med hela mitt hjärta, men ändå känns det väldigt tråkigt. Många timmars karaktärskapande och karaktärsutveckling har legat i det här lajvet. Nåväl, nu är det slut, så jag får leta efter ett annat lajv att engagera mig i. Kommer aldrig att vara detsamma som "vårt" lajv, dock. Synd att det ska ske på dessa premisser. Allt känns så fruktansvärt tråkigt. Men men, det är mars månad, vad förväntar jag mig egentligen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)