Google, namn, blickar & bröder

Då och då får jag för mig att skriva in en kompis eller bekants namn på Google och googla personen i fråga. Just nu, för typ 30 minuter sedan så gjorde jag det med Daniel Przybyla, med anledning av drömmen jag hade i förrgår natt.

Och jag hittade en sida från en kör som jag trodde var utdöd sedan länge. En kör jag, Timmy och Daniel och några andra kompisar sjöng med när vi gick på högstadiet... Och tänka sig, kören håller fortfarande på. Och Timmy och Daniel är med. Det fanns bilder på kören och man såga tvillingarna stå i tenoren och sjunga. Det är roligt att det fortfarande sjungs i Bengtsfors.

En annan sak som är roligt är att jag, fortfarande, trots att jag inte sett eller träffat tvillingarna sedan gymnasiet, kan se skillnad på dem. De är väldigt lika varandra, fysiskt, då de är enäggstvillingar. Men det är något i ögonen. Deras blickar... Jag ryser bara jag ser dem på kort. De är båda rätt så stränga i uppsynen, men det finns något i Daniels blick som suger tag i en. Man kan inte släppa den blicken när den väl har fångat en.

Herregud, jag låter ju förälskad. Men det är jag inte. Jag var förälskad i Daniel i högstadiet, innan jag kom ut. Det var en turbulent tid, och jag kunde på något sätt finna lugn i hans blick, trots att vi inte kom överens på något plan alls. Vi hamnade till och med i handgemäng en gång, när han hade fått veta att jag gillade honom, men jag lyckades att kväva det ryktet, delvis. Men jag mådde inte bra i högstadiet, men Daniels blick höll mig som sagt lugn. Den blicken är en blick man inte glömmer.

Timmys blick däremot har en enorm energi i sig. Varje gång han tittar på en så gör han det till 110%, precis som han gjorde allt annat. Man kände verkligen energin i hans blick, det där levnadsglada som jag fastnade så för hos honom. Han älskade, och älskar förhoppningsvis fortfarande, livet. Det var det jag kände varje gång han tittade på mig. Energi, positiv energi. Energi som jag önskade var min många gånger.

Przybyla-bröderna är ett fenomen som kretsat väldigt mycket i mitt huvud sedan drömmen i förrgår natt. Varför har vi ingen kontakt? Varför har jag ingen kontakt med någon från gymnasiet/högstadiet? Jag har några nummer kvar, men jag är lite för feg för att försöka ta kontakt på allvar igen. Jag vet inte vad de har för bild av mig, och framförallt så är jag osäker på vad jag har för bild av mig själv runt dem. Blir jag kanske den där unge, oseriösa killen som jag var på gymnasiet? Eller kan jag hålla fast vid vad Robert beskrev mig som en gång? Belevad, mogen, socialt kompetent? Jag vill ha kvar Ternstedt och Przybyla-bröderna i mitt liv, trots att vi inte umgåtts på väldigt länge så innebär det de gav mig under skoltiden mer än det mesta som hänt mig, trots att jag förmodligen för det mesta var enormt påfrestande.

Nåväl, jag mår bra som jag lever nu, trots att mycket tid och kraft går åt till skola, RFSL Ungdom och Ookami. Men jag trivs med mycket i mitt liv. Jag har nu många vänner i mitt liv som är oumbärliga. De skulle jag inte för mitt liv byta bort för något annat, men det jag hade under gymnasietiden kändes bra också, och känns fortfarande bra när man tänker på det.

Långt och filosofiskt inlägg det här. Men vem behöver inte skriva av sig ibland?