En fas...

Jag är i en fas igen. En jobbig fas, fylld av osäkerhet, kärlek, längtan, saknad och ilska.

Osäkerhet om jag ska säga något till honom, eller om jag ska hålla tyst och fortsätta att gå omkring i ovisshet, på gott och ont.

Kärlek till dig, till Martin, till mina vänner. Kärlek till mitt liv och till andras liv.

Längtan efter allt det jag hoppas på med dig, som jag inte vågar fråga. Längtan efter det jag hade en gång. Längtan efter det jag inte kommer få tillbaka. Längtan efter BGC.

Saknad av Martin. Saknad till det han och jag hade. Saknad av kärlek.

Ilska över att känna mig otillräcklig och i vägen. Ilska över att känna mig hotad av dem jag en gång litade så mycket på. Ilska över barnsligheter och skitsnack bland människor man trodde mer om.

Men jag har varit långt värre an än såhär. Jag kommer att ta mig ur, det vet jag, även om jag kommer att bli väldigt jobbig att umgås med ett tag... Lite mer egocentrisk än vanligt alltså...