Jag vet inte om det är någon som faktiskt märker hur mycket skit jag egentligen får ta. Det är inte skit som är avsiktlig, och det är saker som folk faktiskt inte kan göra något åt.
Det är saker som mitt undermedvetna sparkar upp i ansiktet på mig. Så ont man kan få bara för att se något som inte ens han kan styra över... Det är så sjukt jobbigt att gå omkring och inte våga säga något. Men det är ännu jobbigare att gå omkring och veta att svaret är nej, vilket jag har testat på tok för många gånger, tyvärr...
Vet inte om jag ska våga göra något åt det. Ska kanske sova hos honom mellan torsdag och fredag, om han är hemma. Kanske vågar jag säga det då, men jag är tveksam.
onsdag 3 juni 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar