Jag vill att du ska se mig.

Jag mår bra, tro inget annat. Men jag behöver få lasta av mig, och bloggen får agera avlastare för tillfället...

Jag vet att du bryr dig om mig, och det är skönt att veta. Men jag vill att du ska göra så mycket mer än att bara bry dig om mig. Jag vill att du ska känna samma saker för mig som jag känner för dig. Jag kan inte tvinga dig till det, och jag kan knappast förvänta mig att du ska visa något föra jag säger något till dig.

Men när jag sitter med ditt MSN-fönster öppet så kommer tankarna upp att jag inte vill säga det på MSN. Jag vill våga säga det samtidigt som jag ser dig i ögonen. Jag vill ge dig en chans att reagera. Förmodligen blir det inte den reaktion jag vill att det ska bli... Jag har inte varit med om den reaktionen på väldigt länge. På 7 år har jag inte fått höra det jag vill höra från någons läppar. Nu vill jag höra det från dina läppar, men det lär inte hända. Visst låter jag optimistisk?

Jag vet att du läser, och att du blir orolig. Var inte orolig, jag klarar mig, och jag mår förhållandevis bra, men jag saknar dig, varenda dag, varenda timme, som jag inte är med dig så tänker jag på dig. Tänker på hur jag vill vara din. Jag är i vanliga fall en person som inte gillar att bli bossad, och inte i något förhållande jag haft har jag sett mig som att jag är någons. För mig är ett förhållande ett samarbete mellan två människor, ett väldigt kärleksfullt samarbete, i och för sig. Men ingen äger någon annan i samarbetet. Men för första gången i mitt liv så vill jag vara någons, bara göra vad han säger och vara en riktig jävla toffel.

Jag har inte vågat säga det, men jag har försökt visa det på så många olika sätt... Men inget fungerar. Nästa gång jag träffar dig så måste jag säga det till dig... Men jag är rädd att förlora dig som vän bara för de här förbannade känslorna. Händer det så vet jag inte vad jag gör.

Älskar dig.