Svartsjuk?

Vadå? Jag, Svartsjuk? Nej då, absolut inte. Men... Vad är det annars jag sitter och känner då? Det är inte ilska, inte irritation, inte hat, absolut inte glädje. Bara... svartsjuka. Hur svårt det än är så är jag nog tvungen att erkänna det för mig själv. Jag är förbannat svartsjuk. Och det är så svårt att vara svartsjuk på någon man tycker om så mycket. Jag känner mig som en så förbannat dålig människa när jag är sån här. Och det som gör mig mest arg på mig själv, det är att jag inte kan göra nåt åt det, förutom att prata med honom. Men, det känns så jävla ego... Jag vet att jag låter som en fjortonåring på crack, men det är ungefär så jag känner mig nu. Livet var kanske inte bättre, men det var fan lättare när man gick på droger fortfarande, så känns det nu.

Men men, jag får väl göra som jag alltid gör: tröstäta eller något, eller umgås med folk jag gillar. Men det är riktigt svårt att göra det utan att tänka. Jag har hört att man tänker vare sig man vill eller inte, så jag kommer väll inte ifrån det antar jag. Saknar alla RFSL Ungdomare som jag inte träffat på länge. Visst, Karlstad-folket också, men hela mitt väsen skriker efter att få umgås med alla människor från vinterkonferensen igen. Saknar er som fan. Devin, Sebastian, Nisse, Maria, Alex... Kom hit och hälsa på!!! Då kanske mitt liv blir lite lättare...