Tillfällig gäst i mitt liv.

Jag är på pride, som jag skrev i förra inlägget. Och man möter en sån enorm mängd med kärlek att det nästan svämmar över. Och man träffar en massa människor som är tillfälliga gäster i ens liv. Människor som kommer in i ens liv, stannar en stund, och sen försvinner dem. Alla människor är tillfälliga gäster i ens liv, ty någon gång försvinner dem, vare sig det tar 5 dagar, 5 år eller 50 år.

Problemet för mig är att jag, precis som Jonas Gardell, väldigt lätt blir förälskad eller förtjust i mina tillfälliga gäster. Och ibland håller sig den känslan väldigt länge. Det var länge sedan det hände att jag kände det så här starkt, men nu är det så jag får ångestkänslor för att jag inte vet hur jag ska göra, vad jag ska säga, hur jag ska uppföra mig eller vad som händer med mig. Ibland tror jag att han besvarar mina vinkar, ibland så känns det som kalla handen. Det sliter i mig, och jag vet inte vad jag ska göra. Förhoppningen skulle ju vara att han skulle läsa det här och förstå att det var precis honom jag menade, men han har inte min bloggadress, och även om han hade det så är jag osäker på om han skulle förstå... Någon som kan ge mig något tips?

Annars är det bra här på priden. Mycket att tänka på, men jag gillar att ha mycket att göra. Och alla är så snälla att jag nästan går omkring med en klump i halsen hela tiden, så bra känns det. Och så träffade jag på Robert idag också. Väldigt trevligt, måste jag säga.

Men kärlek till er alla, så hörs vi senare i veckan.

För övrigt ska jag hälsa att: "Vi skiter i den där JÄVLA fjortonåringen!!! Han kan gå på TERAPI!!!!"