Idag under min första lektion så brast alla fördämningar som jag med stor möda hade byggt upp. Varningen för vårflod utfärdades nere i källaren på Ingesunds Musikhögskola. Från ett mörkt omklädningsrum hörde säkert de som gick förbi hur en ynklig röst låg där och ropade på vännen som aldrig kommer tillbaka... På den vän som kommer att saknas i evighet...
Jo, precis vad jag sa, äntligen fick jag chans att verkligen gråta ut. Det var skönare än jag trodde att det skulle vara. Nalle, jag saknar dig. Kom tillbaka till oss.
// Eli S-K
torsdag 7 februari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är hemskt när sånt händer. Jag minns mycket väl när Jimi dog.
Förresten, jag heter Öberg i efternamn, inte ÖDberg. =)
Skicka en kommentar